Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

KRISTINA OHLSSON | Lotus blues

Bekvämlighet och spänning kombineras för en bred, trygghetssökande läsekrets. Lisa Ahlqvist har läst Lotus blues av Kristina Ohlsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ROMAN

ROMAN

KRISTINA OHLSSON

Lotus blues

Piratförlaget

Om de är levande eller döda spelar mindre roll. Världen är full av jobbiga kvinnor, som med sina vädjande blickar eller brottsofferöden klänger fast vid nån utsatt man. I Kristina Ohlssons sjätte kriminalroman Lotus blues brottas författarens nya deckarhjälte Martin Brenner med fall av bägge slagen. Där är advokatkollegan Lucy som kanske både vill ha stadigt förhållande och barn. Och sen den skrämmande Sara, som innan hon tog sitt liv erkände fem mord, men vars bror nu vill att Martin ska rentvå henne från alla sorters misstankar. För den ömkansvärda huvudpersonen väntar en vådlig resa, som under hot och nervigt trådnystande leder mellan Stockholm, Schweiz (ett spår för att språkförvirra amerikanska läsare?) och Texas-staden Houston där Sara jobbat som au pair. Under större delen av sin USA-vistelse blir den svenska barnflickan såld till välbeställda män av en korrupt sheriff/knarkkung. Allt pekar snart på att det inte är Sara som seriemördat. Bokslutet är dock ingen upplösning, utan tydlig annons om uppföljning. Om kommande verks innehåll och titel hintar redan både författare och förlag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med sina ”Martin Brenner-deckare” lär Kristina Ohlsson nå viss framgång. Inför nästa bok skymtar i vilket fall ett gammalt vinnarspår, i form av sugande intrig, personlighetsförbättring samt svengelsk exotism. Så medan mannen i historiens centrum under inre och yttre tryck mognar, knyts i takt med att härvorna reds ut säkert många transatlantiska band framöver. I Lotus blues ställer författaren kvinnlig tjuskraft i form av en ”Lucy” eller ”Veronica” mot en jämnårig, välknäppt ”dam” vid namn ”Signe”, och låter krydda sin nutida Stockholmsadvokats språk med en massa ”well” och ”jädrans”. Ibland är det svårt att veta om Kristina Ohlsson i sin bok försvarar, kritiserar eller bara lite förstrött leker med diverse stereotyper. Strunt samma kanske. I den här deckaren kombineras bekvämlighet och spänning på ett sätt, som borde passa en bred, trygghetssökande läsekrets.