Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Krönika: Monarki för en republikan

Vad är väl en president i mörk kostym mot en riktig kung i guldsmidd uniform när Sverige går på exportoffensiv?, skriver GP:s Gert Gelotte i sin krönika.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Jag är republikan. Fast jag beundrar kronprinsessan Viktoria för hennes påtagligt höga ambitioner. Hon menar allvar och gör sitt allra bästa. Förmodligen blir hon en utmärkt regerande drottning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ändå är jag republikan, men jag skulle kunna tänka mig att bli monarkist.

En fyndig beskrivning av vårt statsskick är att Sverige är en republik med kungahus. Det är ett resultat att den så kallade Torekovkompromissen från augusti 1971. Då, under arbetet på det som skulle bli 1974 års regeringsform, enades de borgerliga partierna och Socialdemokraterna på hotell Kattegat i skånska Torekov om att monarkin skulle bestå, men berövas all formell makt.

Moderaterna fick behålla kungen mot att Socialdemokraterna fick införa republik i smyg – skulle man kunna säga.

Vår kung är statschef och rikets främste företrädare inom som utom landet. Men riksdagens talman har tagit över regeringsbildandet och regeringen beslutar inte längre i konselj med kungen som ordförande.

Men att vara statschef är ett politiskt uppdrag. Så självklart har kungen eller drottningen politisk makt - om än diskret. Väljer kungen sina ord väl kan politikerna inte ignorera dem. Väljer han dem mindre väl får vi omedelbart en antydning till konstitutionell kris.

I vilket fall som helst respresenterar statschefen landet och folket. Och i en demokrati skall den som talar för folket självklart väljas av folket. Därför är jag republikan.

Men visst inser jag monarkins fördelar. Traditioner som förbinder oss med historien är viktiga. Inte så få svenskar skulle känna sig hemlösa med en president. Och vad är väl en president i mörk kostym mot en riktig kung i guldsmidd uniform när Sverige går på exportoffensiv?

Monarkins demokratiska problem är inte kungatiteln eller traditionerna utan ärftligheten. Den infördes av Gustav Vasa genom Västerås arvförening 1544. Dessförinnan var Sverige ett slags republik – fast på medeltida vis. Presidenten kallades kung och valen var långtifrån demokratiska. Men Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet föreskriver uttryckligen att kungen skall väljas och godkännas av den tidens representanter för folket.

Självklart stod valet mellan ett fåtal personer med mycket makt bakom ryggen, men så är det ju i dag också. Dåtidens adelsklaner med klienter var inte alldeles olika våra politiska partier med intresseorganisationer.

Jag vill inte avsätta kungen. Vad skulle det tjäna till? Men förr eller senare har ätten Bernadotte gjort sitt eller tröttnat. Då skall riksdagen enligt gällande grundlag utse en riksföreståndare. Den titeln har ingen svensk burit sedan 1809. Därefter blir Sverige republik – såklart! Fast vi kan låta tanken leka med en annan möjlighet.

Om, vilket är troligt, vår framtida president endast får överta den siste monarkens ceremoniella plikter, så skulle vi kunna välja att återgå till valmonarki.

I stället för presidentval får vi då könsneutrala monarkval. Resultatet blir förstås det samma, fast inte riktigt. Vi kapar inte alla traditionens band till det förflutna. Samtidigt får den valde kungen eller drottningen ett folkligt mandat för sin diskreta makt.

Med ett sådant alternativ är jag inte säker på att jag skulle föredra en president, så republikan jag är. Kanske skulle jag bli monarkist.