–Man har inte hittat några vetenskapliga bevis för att det är el som är problemet. Det är lite konstigt att de gör så här, utan att rådfråga expertis, säger Fredrik Haux, utredare på Socialstyrelsen.
–Om den här personen mår bra i sitt hus är det fantastiskt, men det är samtidigt mycket pengar.
Det är inget märkvärdigt hus det handlar om. Ett rött trähus med vita knutar, 54 kvadratmeter, två rum och ett litet kök, uppvärmt och upplyst med gasolaggregat.
I anslutning till huvudbyggnaden finns ett litet förrådshus i samma röda färg. En gång fanns där en eldriven tvättmaskin och oljepanna, men så upplevde den boende nya besvär: klådan, svettningarna och en intensiv, sprängande huvudvärk. Så nu är förrådshuset åter bara ett förråd.
Huset ägs av kommunen. Senhösten 1992 stod det klart i utkanten av Göteborg och i GP gick att läsa om invigningen av landets första unika, helt elsanerade hus. Kostnad: runt en halv miljon kronor.
Det var för 20 år sedan.
Nu ska det byggas villor och radhus i närheten av det elfria huset. Med bostäder kommer elektricitet, mobila nätverk och mobiltelefonanvändande människor.
–Det var omöjligt att den här personen skulle vara kvar då denne inte tål el inpå sitt hus. Vi fick lov att hitta någon annan plats och det visade sig väldigt svårt, berättar Louise Österlin, planarkitekt på Stadsbyggnadskontoret.
Tillsammans med kollegor från Fastighetskontoret har hon sedan 2007 ägnat otaliga arbetsdagar åt att böjd över kartor måtta ut radier runt mobiltelefonmaster och belysta gator i grannskapet. De letade också med bil.
–Det var viktigt att det inte var i närheten av en mast, inte heller i närheten av en väg med mycket gatubelysning. Helst skulle det vara inne i ett grönområde någonstans.
– Vi hade en hel del platser vi tyckte var bra, men då var det masterna som ställde till det. Det fick inte vara närmre än en kilometer från en mast, säger hon.
Socialstyrelsen, som avfärdar kopplingen mellan elöverkänsligas symtom och elektromagnetisk strålning har inte rådfrågats.
–Det här är en kommunal angelägenhet och det är inte alltid man följer statliga myndigheter i sina beslut, säger Louise Österlin.
En släkting till den elöverkänslige mätte upp elektromagnetisk strålning på platser kommunen föreslagit och en läkare, specialiserad på elöverkänslighet har bistått.
I april 2007 avfärdar läkaren i ett brev till kommunen den första tilltänkta platsen. Det är för nära en återvinningsstation, där finns en väg som väntas få kraftigt ökad trafik och en cykelbana med tillhörande gatubelysning.
”Tyvärr! Frågan är vad det kan finnas för alternativa platser – som jag ser det behöver ni leta efter sådana”, skriver läkaren.
Och tjänstemännen letade vidare. Först ett år, flera brev och möten senare föreslås en ny placering – i utkanten av ett naturområde.
De konstaterar att platsen ”uppfyller den elöverkänsliges krav på avstånd till elkällor”. Det är visserligen ett värdefullt natur- och rekreationsområde, men ”allmänhetens tillträde till och användande av området bedöms endast påverkas i liten grad”.
I april lastades huset på en lastbil och kördes till sin nya plats. Där har nu stora delar av berget sprängts bort och en tillfartsväg schaktats fram.
Den ursprungliga planerade kostnaden på 500000 kronor har nu växt till minst tre miljoner. Då ingår även hyra för en större husvagn, där den elöverkänslige bott under flyttprocessen.
För Martin Öbo, biträdande fastighetsdirektör, är det en strikt juridisk fråga.
– Kommunen har en gång ingått ett hyresavtal med den här personen om ett elfritt hus och vi måste nu ha marken. Då ska vi erbjuda ett likvärdigt boende, säger han.
Det har inbegripit även en elsanerad miljö runt huset, menar Martin Öbo. Men hur man kommit fram till vad som är en tillräckligt elfri miljö och varför huset inte får placeras närmare än en kilometer från en mobilmast visste han inte i förra veckan.
Men, påpekar han, fastighetskontoret har eftersträvat att i möjligaste mån tillgodose den elöverkänsliges önskemål.
– Vi, tillsammans med vår hyresgäst, måste hitta en likvärdig bostad.
Slutnotan för flytt och markarbeten kommer slutligen landa på det kommunala bolaget Kigabs bord. Markarbetena står för absoluta merparten av kostnaderna.
Förra året uppmärksammades hur miljökontoret i Mora kommun ville tvinga mobiloperatörer och statliga Teracom att rikta om sina master för att bilda en ”strålningsfri zon” åt en elöverkänslig kommuninvånare.
Enligt kritikerna skulle delar av kommunen genom tilltaget bli utan både mobiltäckning och tv. Den elöverkänslige mannen hade i flera år klagat på bland annat huvudvärk, ryggproblem och stickningar i hjärtat. Läget var så allvarligt för mannen att han kände sig tvingad att klä sig i en dräkt med avskärmande silvertyg i förhoppning att undgå strålning.
Ärendet hade pågått i flera år och hade kostat skattebetalarna hundratusentals kronor i beredning.
Efter mycket kritik valde politikerna i miljönämnden i mars att skrota förslaget.
