Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

När vi dumpade brunkol utanför Rosenbad i protest mot Vattenfalls fortsatta expansion av kolkraft tog debatten fart. Civil olydnad som metod är nödvändig för att vända klimattrenden, skriver Greenpeace.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Klimatet behöver mer civil olydnad

Läget är akut för världens klimat och FN:s klimattoppmöte riskerar att avslutas utan ett bindande avtal. Världen behöver nu länder som går före och bryter det fatala dödläget. Men för att skapa politisk förändring behövs ibland civil olydnad. Just nu behöver klimatet mer civil olydnad skriver Anders Hellberg och Martina Krüger på Greenpeace.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det ser mörkt ut inför FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december. Världens regeringschefer – inklusive vår egen statsminister – signalerar att det är osannolikt att de hinner enas om ett bindande avtal som kan rädda klimatet. Läget är nu akut. För varje år som går blir chansen att hinna rädda planeten undan en storskalig klimatkatastrof allt mindre.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I detta desperata läge behöver världen länder som går före, som tar ansvar för sin del av klimatförändringen, som visar att det går att göra sig fri från en ekonomi som bygger på förbränning av fossila bränslen – helt enkelt länder som kan bidra till att bryta det fatala dödläge som råder i klimatförhandlingarna. Vi på Greenpeace, och många med oss, vill att Sverige ska bli ett sådant land. Tiden för ett bindande avtal är nu. Vi vill att Sverige ska bli det positiva exemplet som visar att det går att ställa om till förnybar energi med en mycket effektivare energianvändning.

Det var därför som Greenpeace nyligen dumpade 18 ton brunkol utanför Rosenbad med en uppmaning till Fredrik Reinfeldt att stoppa Sveriges kolkraftverk. Reaktionerna lät inte vänta på sig. I bloggar och kommentarer i nyhetsartiklar och insändarsidor antingen hyllades eller hatades vår aktion. Vissa sa att de blev upplyfta av att se att människor engagerar sig och vågar lyfta fram obekväma sanningar. Andra ifrågasatte civil olydnad som metod – når man verkligen resultat genom att dumpa brunkol på tröskeln till statsministerns arbetsplats?

Svaret är – ja. Vår erfarenhet visar att civil olydnad och icke-våldsaktioner har kraften att skapa politisk förändring. Det världen behöver just nu är mer civil olydnad, inte mindre. Vi har, enligt ledande klimatforskare cirka fem år på oss att vända trenden med de ökande utsläppen av växthusgaser. Misslyckas vi blir konsekvenserna förödande.

Går inte att förhandla med klimatet

På politikerna verkar det som om det går att förhandla med klimatet, oberoende av vad forskningen säger. Det gör det inte. Någonstans finns det en kritisk punkt. Det som händer vid denna så kallade tipping point är att den globala uppvärmningen får enorma mängder växthusgaser, som tidigare bundits i havet eller i permafrost på land, att välla ut i atmosfären. Detta leder till en ond spiral – mer växthusgaser ger högre temperatur som ger ännu mer växthusgaser som ger ännu högre temperatur.

Om vi når denna tipping point finns det inte längre något vi kan göra – då skenar klimatförändringen iväg och blir omöjlig att stoppa. I dess kölvatten följer massvält, krig om krympande naturresurser, massutrotning av djurarter och hundratals miljoner människor på flykt. I värsta fall leder den skenande klimatförändringen till slutet för världens regnskogar, hela världsdelar som blir obeboeliga och i allra värsta fall får vi en så het planet att inga människor kan leva på den.

Med tanke på situationens allvar är det därför mer motiverat än någonsin att göra sitt yttersta för att förmå världens politiker att agera i tid. Greenpeace arbetar hårt för att på en rad olika sätt förmå politikerna att arbeta för ett samhälle som inte utvecklas på bekostnad av klimat och miljö. Vi för bland mycket annat en direktdialog med makthavarna. Vi inspirerar människor till att själva påverka sina politiker. Och när detta inte räcker använder vi oss av fredliga direktaktioner för att rikta strålkastarna mot miljöbrott som annars får fortgå i det tysta.

Statlig miljöbov

I dag har vi en situation där vårt statliga energibolag, Vattenfall, släpper ut 100 miljoner ton koldioxid om året – dubbelt så mycket som hela landet Sverige, som en följd av företagets massiva expansion i kolkraft i Europa under de senaste nio åren.

Om detta inte uppmärksammas i den svenska debatten kommer ledande svenska politiker förmodligen att fortsätta framställa Sverige som ett miljöföredöme med låga inhemska utsläpp, medan vår klimatförstörelse får fortsätta utomlands. För klimatet spelar det ingen roll om koldioxiden släpps ut i Sverige eller i Tyskland, Danmark och Polen. Men för våra svenska politiker, som har makten över Vattenfall, spelar det stor roll om folk känner till utsläppen och protesterar mot dem. Eller om det förblir tyst.

Ringar på vattnet

Därför är det glädjande att allt fler nu protesterar mot statliga Vattenfalls fortsatta kolexpansion. Ju fler som protesterar, ju fler som pressar regeringen till att agera mot Sveriges koldioxidutsläpp, desto större är chansen att vi lyckas – något som skulle kunna ge mycket positiva ringar på vattnet. För om Fredrik Reinfeldt, i egenskap av EU:s ordförande, i detta kritiska läge går ut och meddelar omvärlden att vi i Sverige från och med nu tar ansvar för våra stora utsläpp utomlands, skulle det sända en stark och mycket viktig signal till andra länder som satsar på kolkraft. Någon behöver bryta det politiska dödläget som hotar klimatavtalet. Denna någon skulle kunna vara Fredrik Reinfeldt.

Anders Hellberg

talesperson i klimat- frågor på Greenpeace

Martina Krüger

nordisk klimatchef på Greenpeace