Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Klassisk tur mot norska höjder

Det finns många anledningar att göra tågresan Oslo–Bergen. Att tågsträckningen är en av världens vackraste är ett skäl, att den som hoppar av tåget dessutom har chansen att välja ett eller annat fjälläventyr gör inte saken sämre.

Det amerikanska sällskapet The Society of International Railway Travelers väljer varje år ut världens finaste tåg och vackraste tågsträckningar. Sedan några år tillbaka hittar man Bergensbanan på deras lista i sällskap med 24 andra kända tågklassiker. Orientexpressen och Transsibiriska järnvägen är några av tågen som de sparsmakade konnässörerna placerar bland sina favoriter medan Sverige, Danmark och Finland kammar noll.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Guldläge för alla göteborgare alltså, för medan en tur- och returbiljett på Orientexpressen eller Transsibiriska järnvägen kostar flera månadslöner, så behöver den som bestämmer sig för en tågupplevelse i världsklass med startpunkt Göteborg inte punga ut med mer än 600 norska kronor tur och retur.

Under de första 30 milen upp till Oslo kan man inte med bästa vilja påstå att utsikten tar andan ur en. Tall och gran och skog skymmer sikten och bildar ett enda trögt, grönt flöde nästan hela vägen upp genom Västergötland och Dalsland. Den delen av resan kan med fördel göras nattetid eller i sällskap med en bra bok. Varför inte välja Jan Guillous Brobyggarna där byggandet av Bergensbanan är ett tema? Eller kanske Anne Holts deckare 1 222 över havet som ju börjar med att ett tåg på Bergensbanan spårar ur och kör rakt in i en bergvägg strax efter att ha lämnat Finse station.

Men cirka två timmar efter starten från Oslo gäller det att slita sig från boksidorna och hålla korpgluggarna öppna. Det är fortfarande en bra bit kvar till högfjället men redan efter det att tåget passerat Nesbyen kan man skymta hur Hardangerviddas väldiga nakna berg reser sig mäktigt och högt långt borta i fjärran.

När rälsen så småningom rundar samhället Gol öppnar sig landskapet och tåget börjar äta sig allt högre upp på bergets sida. Då hörs ett och annat förvånat ah och oh bland förstagångs­resenärerna och folk skyndar sig att ta fram kameran. Men den delen av resan är liksom bara en delikat förrätt inför det som komma ska: en tågresa i väglöst land på nästan 1300 meters höjd över havet.

Tut-tuut säger tåget och stannar till vid Geilo station, som är en känd slutdestination vintertid för skidåkande fjällturister. Här finns en hel del att göra även på sommaren, men vi är ute efter att se de riktigt höga vidderna och sitter kvar på våra säten.

Efter Haugastöl på nära 1 000 meter över havet blir det tydligt att tåget kämpat sig förbi både trädgräns och väggräns. Fjälltopparna har fått molnsmekta vita toppluvor. Bilvägen till Bergen svänger av västerut medan rälsen fortsätter i nordvästlig riktning, in i vildmarken.

Strax före Finse siktar vi den is- och snötäckta Hardangerjökulen, Norges sjätte största glaciär. Det är dags att kliva av på norra Europas högst belägna tågstation, 1 222 meter över havet.

Samhället Finse är en produkt av Bergensbanan och norsk fjällturism, här finns nästan inte något annat. Man hittar bara ett fåtal bofasta, men ett hotell med 100-åriga anor där gästarbetande svenska ungdomar sköter servicen finns här, och ett vandrarhem med obehaglig bakgrund.

Vandrarhemmets historia tillhör den mörka ockupationstiden. Tyskarna hade planer på att bygga en flygplats uppe på glaciärberget och vandrarhemmet var en gång ett forsknings­laboratorium för forskning om flygbränsle. Det ligger, precis som hotellet, vid kanten av fjällsjön Finsevattnet som är placerad mellan samhället och Hardangerjökulen. Sceneriet sjö-glaciär bildar en föränderlig fondvägg utan like utanför panoramafönstren i hotellets lobby.

I Finse finns varken affär eller serveringar utom dem på hotellet och vandrarhemmet, men det lilla samhället fungerar som startpunkt för flera fjälläventyr ”modell lätt”, det vill säga utflykter i vildmarken över dagen.

En vandring upp till Geiterygghytta utmed den 18 kilometer långa vandringsleden märkt med ett oräkneligt antal röda T:n (som i tur förstås) börjar nära stationen och kan bli första etapp på en längre vandring ner genom Aurlandsdalen. Om inte det ingår i planerna, så går det bra att både äta och sova i den bemannade fjällstugan och sedan ta sig ner till Finse igen och fortsätta resan med Bergensbanan nästa dag.

Glaciärturer på Blåisen, som är en av Hardangerjökulens tre armar, organiseras genom hotell Finses försorg och innebär en heldagsutflykt med åtta kilometers fjällvandring till Blåisen, en spännande glaciärvandring med glaciärskor och säkerhetslina upp till molnen på cirka 1 500 meters höjd. Allt under ledning av en erfaren glaciärguide.

Efter ytterligare åtta kilometers vandring hem igen över fjället känner man sig rätt mör och somnar gott i sin säng även om man inte lyckats skaffa annan övernattning än en bädd i någon av de sardinaskliknande sovsalarna på vandrarhemmet.

För att kunna njuta av vistelsen fullt ut bör man nog se till att i god tid boka ett rum på hotell Finse. Bra vandringsskor och varma kläder som tål regn och fukt rekommenderas också. En vandring på Blåisen kan bli en ny upplevelse även för den som är ovan vid fjällvandring.

Rallarvägen är en av Norges populäraste cykelleder och börjar egentligen redan i Haugastöl, nästan tre mil bort, men många tycker att etappen Finse–Flåm med sina 5,3 mil över högfjället är mer lagom för en dagstur.

Rallarvägen byggdes för hundra år sedan för att förse det våghalsiga byggprojektet Bergensbanan med rallare, dynamit, räls och allt annat som behövdes, och löper ofta parallellt med järnvägsspåret.

Man kan undra om den smala grusvägen underhållits sedan den byggdes – den är helt enkelt i uselt skick och allt annat än lättcyklad.

Att ta med egen hoj är ingen större idé: även cykeläventyret Rallarvegen är väl tillrättalagt till och med för den som plötsligt och på impuls bestämmer sig för att ge det en chans.

Det som gäller är: hyra av cykel i Finse med återlämning på slutmålet Flåm, vilket ger en cykeltur i fjällvärlden, ibland får man brottas med både is och snö, men landskapet är storslaget och bjuder på en höjdskillnad på 1 300 meter mellan ledens högsta punkt vid Fagervattnet, och Flåm, som ligger nere i Aurlandsfjordens innersta vik.

Det är inte så svårt att räkna ut att sista delen av cykelturen består av en rejäl utförsbacke. Ve den som är envis nog att cykla åt andra hållet! Att ta med hjälm och cykelväskor hemifrån rekommenderas starkt. Det gäller att ha packningen väl fastsatt på cykeln.

Väl framme i Flåm, och med cykeln tillbakalämnad på tågstationen för transport tillbaka till Finse, har man ett val mellan två goda ting: att ta Flåmsbanan upp till Myrdal och därifrån fortsätta tågresan till Bergen eller att ta fjordbåten till Gudvangen eller Bergen.

Vi väljer att vänta till nästa dag och gör rundturen som marknadsförs som ”Norge i ett nötskal”. Den består av en resa med båt från Flåm till Gudvangen, en spektakulär bussresa mellan Gudvangen och Voss, tåg mellan Voss och Myrdal och så till slut en tur med Flåmsbanan ner till Flåm från Myrdal.

Turistmagneten Flåmsbanan, som för övrigt också finns med på listan över världens vackraste tåg­banor, byggdes för att koppla ihop Bergensbanan med transportvägarna på fjordarna nedanför Hardangervidda. Men höjdskillnaden är så stor att konstruktörerna var tvungna att bygga serpentinvägar – inne i berget.

Första etappen av rundturen ”Norge i ett nötskal”, med fjordbåten från Flåm till Gudvangen längst in i världsarvsklassade Näröyfjorden, är hissnade skön och det är någonstans under den delen av resan som jag bestämmer mig för att diagnostisera mitt eget tillstånd med begreppet ”skönhetschock”. Jag som aldrig masat mig längre än till Oslo fattar äntligen vad en resa till Norge handlar om. Och så nära sedan!

När båten tar oss genom den smala Näröyfjordens vackraste passager är jag inte ensam om att se ut som en fågelholk.

– Hur ska man benämna detta, frågar Susan från Kanada och jag svarar att jag har ingen aning.

Väl tillbaka i Myrdal sätter vi oss på tåget till Bergen igen och får uppleva ytterligare cirka tio mil i en fjällvärld som hela tiden ändrar karaktär.

På ena sidan tåget följer en fjällbäck med turkost vatten rälsen en lång sträcka men så småningom kläs de kala bergen med grönt och blir kullar i ett öppet landskap på vägen ner mot Bergen. Den sista biten av Bergensbanan plöjer tåget fram genom ett fjordlandskap med höga berg på ömsom den ena, ömsom den andra sidan av tåget.

Det är inte helt fel att tillbringa en eller två dagar i Bergen innan tåget tar en tillbaka hem till Göteborg. Bergen är känd både som kulturstad och för sitt uteliv – båda sidorna av saken hittar man på världsarvsklassade Bryggen. Och Flöjelbanan bör man inte heller missa förstås.

På resan hem till Göteborg får vi sällskap av Tom från Nya Zeeland som är på Nordensemester med fru och två kompisar.

När vi passerat Myrdal och utsikten ner mot Flåmsdalen gör att tågresenärerna reser sig upp för att lättare kunna se åt båda hållen, utbrister han, i brist på bättre ord:

– Var är fjärrkontrollen? Det här är ju otroligt. Jag trodde att det här bara var sådant man kunde få se på tv.

Norrmännen i vagnen småskrattar och myser och jag börjar till slut förstå varför norrmän är så besatta av detta med att ”gå på tur”. Insikten är inte särskilt skarpsinnig utan en helt självklar följd av enkla fakta: Norge är otroligt vackert. Och Bergensbanan är ett talande skyltfönster.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.