Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Klas Ingesson med Henrik Ekblom Ystén | Det är bara lite cancer

Klas Ingesson med Henrik Ekblom Ystén | Det är bara lite cancer

Polariteten mellan livets osannolikt starka gnista och döden, som väntar vid berättelsens slut, gör Klas Ingessons självbiografi märkvärdigt stark. På slutet gråter alla, även GP:s litteraturkritiker Yrsa Stenius.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Biografi

Klas Ingesson med Henrik Ekblom Ystén

Det är bara lite cancer

Offside press

Den vore ingen märkvärdig bok, Klas Ingessons självbiografi Det är bara lite cancer – berättad för och skriven av Henrik Ekblom Ystén – om man inte visste hur den slutar.

Den slutar med att Klabbe ställer frågan: Hur lång tid har jag kvar? Svaret är så definitivt att han till sist ger upp: Inte en månad ens. Några veckor bara.

Då gråter äntligen Klas Ingesson. Gråter med familjen. Gråter med Brollan (Tomas Brolin) och Kenneth Andersson och de andra VM-hjältarna från 1994 som hinner fram till hans dödsbädd. Även läsaren gråter – eller i varje fall jag.

För jag har lärt mig tycka så oändligt mycket om honom under läsningens gång, den långe, kantige spjuvern från Ödeshög, som aldrig gjorde särskilt mycket väsen av sig i de fotbollens finrum i vilka han vistades men som ändå lyste upp dem med sitt ljus och sin vilja och glada jävlar anamma!

Det är just polariteten mellan livets osannolikt starka gnista, som sprakar i Klas Ingessons väsen på varenda boksida, och döden som väntar vid berättelsens slut som skänker självbiografin dess spänningsfält och gör den till ett stilla drama och mycket god läsning.

När man läser Klas Ingessons skildring av sig själv som internationell fotbollsspelare, som stöttepelare i det svenska fotbollslandslaget och som privatperson med skogsröjning och älgjakt i hågen, är det lätt att associera till en annan självbiografi i fotbollens tecken, nämligen Jag är Zlatan. Kontrasten är häftig på sina ställen men inte hela vägen.

Jag vet inte om Klas Ingesson och Zlatan Ibrahimovic personligen tyckte om varandra men det skulle inte förvåna mig om de gjorde det. De är/var så olika till sätt och fason som tänkas kan men något med sprakandet och något med det paradoxala i vardera spelarens personlighet kan ha tilltalat dem ömsesidigt.

Precis som Zlatan var Klas Ingesson hård och mjuk på en gång. Klas hade ett till synes stort ego, ställde sig i vägen för vilket expresståg som helst på fotbollsplanen och kunde ägna sig åt överdådiga skämt. Men samtidigt var han både blyg och skör när det föll sig så. Hos Zlatan finns något av samma motsägelse – inte ovanlig bland konstnärer till vilka de stora fotbollsspelarna nog kan räknas.

Som spelare, utövare av det fria fältets schack som fotboll också kallas, var dock Zlatan Ibrahimovic och Klas Ingesson från olika planeter. Den först nämnde har gjort sig känd som en temperamentsfull ekvilibrist som inte så sällan har skrämt livet ur sina lagkamrater, låt vara att han har mognat till lagspelare på senare år. Den sist nämnde var från begynnelsen en kompetent arbetare i vingården som älgade till hjälp över hela planen, var han än behövdes. Hans bollbehandling var inte i klass med Zlatans men hans första touch på bollen var god och han fick iväg den dit den skulle. Han hade utmärkt spelsinne och ett bra skott.

Klas Ingesson skulle aldrig ha sagt att respekt inte är något man får utan något man tar, vilket är Zlatans gåva till aforistiken. Klabbe skulle ha sagt att respekt är något man vinner, vilket han gjorde.

Klas Ingesson deklarerade att individuella prestationer naturligtvis är viktiga i ett lag men dessas värde bestäms av hur de kommer laget till godo. Alla ska anstränga sig maximalt – för att sköta sitt jobb. Inte för att lysa.

Jag kan inte låta bli att associera till något folkhemskt i Klas Ingessons attityd, vilket naturligtvis inte uteslöt att han ville göra individuell karriär och tjäna pengar. Så var det också under den folkhemske före detta folkskolläraren Tommy Svenssons tid som förbundskapten för Blågult som Klabbe blommade upp.

Jag har alltid värjt mig mot kvällstidningsrubrikernas budskap om kampen mot cancern som den ene eller den andre ska vinna. Inte ens den obändige Klabbe vann kampen mot cancern även om han kämpade på sitt gängse, imponerande sätt för att leva så rikt som möjligt, så länge som möjligt.

Cancern besegras, om den besegras, av medicinsk behandling. Humör, sisu och livsvilja har betydelse för utgången och framför allt för livskvalitén på vägen mot slutet. Men dessvärre är betydelsen mer marginell än avgörande.

De som dukar under för cancer gör det i regel inte för att de låter bli att bjuda motstånd. De gör det för att vissa cancerformer fortfarande har mycket dålig prognos.

.

Ämnet
Klas Ingesson blev 46 år. I sin bok självbiografi Det är bara lite cancer skriver han om cancern och kampen för en dräglig livskvalité in i det sista. Han delar öppenhjärtigt med sig av sitt liv – både som fotbollsspelare, tränare och privatperson. Ingesson spelade bland annat i IFK Göteborg, AS Bari och Bologna FC. Han gjorde 57 A-landskamper och var med i landslaget som tog VM-brons 1994.

Skribenten
Yrsa Stenius är författare och krönikör och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Jens Breiviks Min skyld? En fars historie.