Klas Östergren | Twist

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I en scen i Klas Östergrens genombrottsroman Gentlemen inleder två främlingar vid en bardisk en till synes oförarglig konversation om den senaste modeflugan twist. Fast som dansens namn förebådar kommer samtalet och maktrelationen mellan männen snart att ställas på huvudet med ödesdigra konsekvenser för den yngre av dem, Henry Morgan.

Eftersom Östergrens författarskap är fullt av speglingar och gentagelser är det inte förvånande att den nya romanen heter just Twist. Och det är väl överflödigt att påpeka att ordet även denna gång syftar på mer än en sak. Drastiska vändpunkter finns det flera och även om man är någorlunda bekant med författarens referenssystem finner man sig allt som oftast inlurad i en fundamental ovisshet om var man befinner sig och vart man är på väg. En ovisshet man delar med den namnlöse berättaren, en numera grånad skribent som påminner starkt om Klas Östergrens tidigare alter egon.

ANNONS

Bokens utgångspunkt är 2010-tal. Men genom jagets hågkomster rör vi oss fram och tillbaka i ett 1900-tal där Beatles Twist and Shout får den koleriske fadern att dansa, taffliga DDR-agenterna som lärt sig svenska genom idoga studier av pilsnerfilmer ersätts av slipade industrispioner, och rivningen av Stockholms city göds av mutor. En smutsfläck på det svenska undrets nya kostym av stål, betong och glas.

I romanens nu har berättaren rest till Karlskrona för att leta efter en person som han speglar sig i, en avlägsen släkting. Det är teaterpionjären Johan Peter Lewenhagen som sannolikt var beredd att skriva under på att fan ska vara teaterdirektör när han hamnade i onåd hos kungen efter att ha låtit Marseljäsens toner ljuda från scenen. Han var begåvad och stridbar. Men vem var han egentligen? Efterforskningarna på arkivet går trögt och avbryts av pockande minnen och av en man som sitter inne med lika avgörande som oönskad information om en annan undanglidande människa.

Det finns mycket av såväl vemod som ursinne i den här boken. Barndomens sommarhus i Stockholms skärgård har liksom folkhemmet fått nya ägare, den gamla verkstan har lämnat plats åt ett av huvudstadens alla gym och huvudpersonen konstaterar desillusionerat att det inte räcker med att ”vara street-smart när de gör om varenda gata”.

ANNONS

Någon enkel nostalgi är det dock inte fråga om. Sommarhuset kunde härbärgera en mellanmänsklig tystnad och verkstan, där jaget uppger sig ha arbetat som ung, framstår som ett arbetsmiljöhelvete fullt i klass med något Dickens kunnat frambesvärja. Inomhustemperaturen slår mellan minus 38 och plus 44, en dödlig smog av rök och damm hänger i luften. När den unge författaraspiranten ska lasta en gigantisk bropelare förutsätts han vara villig att offra sitt liv. Hans arbetskamrater super antingen skallen av sig eller drömmer om revolutionen. Tragikomiska triumfer firar Östergren i porträttet av en humorbefriad revolutionsromantiker som några decennier senare återkommer som vräkig entreprenör med tolerant inställning till ryska mutpengar. Allt går igen i denna svarta saga.

I berättelsens hjärta finns en frånvaro. En kärlek från förr som aldrig lämnat huvudpersonen. Hon var undflyende i livet, då paret ofta träffades i anonyma lyxvåningar hon hade uppdrag att sälja, och hon är lika svår att urskilja nu när hon är död.

Författaren har skrivit om detta förut, om den mystiska kvinnan som älskas av flera män. En femme fatale som lierat sig med eller kanske fallit offer för Makten som verkar utan att synas. Redan som pojke tänker sig jaget denna Makt som grynnor i havet. De finns där ena stunden, för att i nästa vara försvunna. ”På gudars och gangsters vis.”

ANNONS

Kärleksroman, noir-thriller och mustig skröna, författaren har sin vana trogen knölat in flera genrer i sin historia. Fast det är nog bara en enda, den östergrenska. Jag föreställer mig att han sympatiserar med den estetik jaget försvär sig till i Veranda för en tenor: Hellre det råa, spretiga än det polerat balanserade, eftersom det skeva kan stå i förbindelse med något slags mening i meningslöshetens malström. Så det finpolerade får man leta efter någon annanstans, om man är ute efter det.

Det man däremot hittar i Twist är det egenartade språket som ständigt ligger på lur och en pessimistisk humor som tillsammans med det satiriska bettet är generöst underhållande. Det är en väldigt visuell historia med ett fascinerande persongalleri och jag kommer på mig själv med att sitta och rollbesätta.

I Gentlemen sitter den maniskt skrivande och kedjerökande romanfiguren Klas Östergren i ett mörkt ovädrat rum där det, om jag minns rätt, luktar ”sjukt djur och stor litteratur”.

Det luktar fortfarande stor litteratur om hans namnes prosa.

ANNONS