Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kennet Klemets

Efter läsningen av Kennet Klemets nya diktsamling är det snarare enskilda strofer än helheten som stannar kvar, skriver Pär Thörn.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Kennet Klemets

All denna öppenhet som kommer

Pequod Press

Göteborgspoeten Kennet Klemets utkommer med sin sjätte bok, den första på Pequod Press efter fem på Albert Bonniers förlag. Dikten inleds med en lägesbeskrivning i form av substantiv ur ett landskap som avslutas med:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Trafikljus. Växlande mellan rött, gult, grönt.” Vi befinner oss i en bil, vilket blir allt tydligare efterhand. Texten består av sidoställda stycken från en mångfald av kontexter: sportradion, väderleksrapporten, det omgivande landskapet, nonsens, metareflektioner, men mest rör det sig nog om ”kontrafaktisk självbiografi”. Ibland uppstår ­repetitioner och plötsliga narrativ bildas.

Denna form är typisk för en viss sorts samtida dikt. På så vis kan knappast Klemets ses som speciellt originell, men det är inte heller originalitet som åsyftas utan snarare ett slags realism: att beskriva det motsägelsefulla moderna subjektet med sin hjärna sprängfylld av textfragment.

Rörelsen är central, såväl den yttre som den inre: Här befinner sig diktsubjektet i en förflyttning mellan livsglädje och dödslängtan, mellan stillestånd och hastighet. Mot slutet av boken har texten blivit glesare och vissa strofer har ersatts med vita ytor. På så vis ökar läshastigheten, även om tomrummet motsägelsefullt nog kan tolkas som en form av pausering.

Den inledande lägesbeskrivningen ger denna öppna text ett väl pedagogiskt drag och låser tolkningen till en plats i alltför stor omfattning. Efter läsningen är det snarare enskilda strofer än helheten som stannar kvar, exempelvis denna vackra metautsaga ”Nu drömmer jag men bara medan den här meningen varar.”, min ögonblickliga association till Åke Hodell och konkret poesi när jag läser transkriptionen av sportradions ”I maaaaaaaaaaaal.” eller denna underbara absurditet: ”Vad säger Aralsjön?”