Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Katarina Wennstam | Svikaren

Katarina Wennstams nya bok handlar om intolerans. Huvudpersonerna får inte mycket till karaktär men de ställer de rätta frågorna, skriver Ingrid Bosseldal.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Katarina Wennstam

Svikaren

Bonniers

Efter sina starka journalistiska debattböcker om det svenska rättsväsendets syn på våldtäkt – Flickan och skulden (2002) och En riktig våldtäktsman (2004) – växlade Katarina Wennstam spår och började skriva ”spänningsromaner”. Först en trilogi med åklagare Madeleine Edwards i sammanhållande huvudroll (Smuts 2007, Dödergök 2008, Alfahannen 2009) och nu den första delen i en ny trilogi, Svikaren. En del av persongalleriet från tidigare finns kvar, bland annat den sexköpande advokaten Jonas Wahl, men huvudpersonerna är nya: advokat Shirin Sundin och kriminalkommissarie Charlotte Lugn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Egentligen är det där med personerna inte det viktiga för Wennstam.

Hon skriver fram miljöer och situationer, snarare än personer och relationer. Och hennes ärende är inte det individuella brottet, utan patriarkala maktstrukturer gestaltade i individuella övertramp och övergrepp. Det är inte till gagn för fördjupningen och den litterära kvaliteten i hennes romaner, men jag förmodar att man helt enkelt inte ska läsa dem som annat än debattinlägg i skissartad skönlitterär dräkt.

Den här gången handlar det om intoleransen mot bögar i idrottsvärlden exemplifierat genom ett hatbrott mot en homosexuell fotbollsspelare.

Som tidigare bygger Wennstam sin intrig kring en moralisk motsägelse (eller dubbelmoral): den där självklarheten med vilken en man som misshandlar en bög kan försvara sitt handlande med att den homosexuelle mannen först gjorde närmanden. Som om detta att – som man – bli uppvaktad av en annan man skulle vara en sådan kränkning eller ett sådant hot om sexuellt våld, att det måste hanteras med våldsamt ”självförsvar”... Tänk, som Shirin Sundin formulerar det i romanens mordrättegångs slutplädering, ”om vi kvinnor skulle hugga ner varenda man som pressar upp oss mot en vägg när vi inte vill det, /då/ skulle det vara tämligen fullt på landets bårhus”.

Shirin Sundin och Charlotte Lugn – ”två kvinnor i en värld präglad av manliga karriärer och manligt våld”, som det står på romanens baksidesflik – får inte mycket till karaktär i Svikaren. Men de ställer de rätta frågorna och synliggör det som bäddas in i förtryckande föreställningar, vilket väl är precis vad Wennstam också försöker göra.