Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Katarina Taikon | Zigenerska Förord: Karolina Ramqvist

Bella Stenberg läser nyutgåvan av Katarina Taikons debattbok Zigenerska och känner igen dagens samhälle.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Katarina Taikon

Zigenerska Förord: Karolina Ramqvist

Natur & Kultur

Hon minns ett tillfälle i Dalarna när ett tiotal män stormade in, rev ner allt och skar sönder tältdukarna. Från polisen fanns inget skydd att räkna med – myndighetspersonerna var mer intresserade av att få bort lägren från de områden de ansvarade för.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Katarina Taikons självbiografi och debattbok Zigenerska utkom 1963. Ändå måste jag alldeles för många gånger under läsningen påminna mig om att det inte handlar om 2016. För det är inte bara paralleller som kan dras med diskussionen om dagens EU-migranter och synen på östeuropeiska romer, även åsikter och handlingar upprepas, och den absurt idealistiska tanken om att Sverige skulle vara fritt från rasism.

Katarina Taikon (1932-1995) är mest känd för barnböckerna om Katitzi (som de flesta barn läste jag dem som ett äventyr, utan att förstå vad som också sades om människobilder och segregation). Hon var också människorättsaktivist och en förkämpe för romer i Sverige. För här fick barnen inte gå i skola, och de vuxna skulle fortsätta bo i tältläger istället. De släpptes inte in i folkhemmet – påstått för sitt eget bästa. Idag skulle det kallas för strukturell rasism. Och rasismen och problemen lever kvar.

Taikon berättar om livet i lägret och på vägarna, med dans och gemenskap, men utan att försköna. Hon skriver ännu mer om myndigheterna som inte vill bistå, om Ivar Lo Johansson som romantiserar romernas liv, om statistik och medias ordval, om vikten av utbildning och bostad.

Zigenerska är värd att läsas i egen kraft. För berättelsen, för vad den säger om dået och om nuet. Karolina Ramqvists förord ställer relevanta frågor, men förlaget kunde ha gjort mer med återutgivningen. De tre citaten från dåtidens recensioner kunde varit fler och mer utförliga. Stockholms-Tidningen menade att boken ger internationellt perspektiv: Vi kritiserar de vita i USA:s sydstater och i Sydafrika. Vi borde sopa rent framför egen dörr.

Det är dags att ta fram den där kvasten igen.