Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Katarina Fägerskiöld.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Katarina Fägerskiöld | Åsen

Åsen är en berättelse om längtan bort, en smutsig och ofta djupt smärtsam hopplöshetsskildring, skriver Lisa Ahlqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Katarina Fägerskiöld

Åsen

Bonniers

Innehållet komplext, men formen konstruerad. Så skulle man kunna beskriva både huvudperson och handling i Katarina Fägerskiölds (född 1973) debutroman Åsen. Här finns ett slags motsägelsefullhet, som dock mer bidrar till omdömet ”intressant” än en vilja att skriva nåt snällt eller elakt. Fägerskiölds bok är en lantlig arbetsplatsskildring, förlagd till Västergötland under förmodat 1990-tal. I centrum finns lojala men småsura vitlöksplockaren Sofi, å ena sidan snabb och stark, å andra sidan långsam, tjock, rädd och lättviktig. Vad man sist och slutligen har är 139 sidor av Sofi. Fast den variationen är väl nåt som i stort sett varje människa kan uppvisa?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På relativt litet utrymme hoppar författaren rätt lättvindigt mellan olika (tids)perspektiv, det som förenar alla fram-, tillbaka-, in- och utåtblickar är enligt bokens baksidestext känslan av att ”slösa bort sitt liv”. Må så vara. Detta är ändå främst berättelsen om längtan bort från villkor som rätt många ungdomar delar. Sett i det ljuset, är det kanske inte så konstigt om drygt tjugoåriga Sofi framstår som mentalt flexibel. Och inte alltid på ett sätt som passar jordbrukarfamiljen hon tjänstgör hos.

Förresten tilltalar hon inte fackombudet heller. ”Så där skulle jag inte vilja ha min kvinna”, säger han under ett besök till den lågavlönade men mycket lerindränkta Sofi. Det är en scen som andas nåt själupplevt, och som samtidigt gestaltar en lång, kollektiv erfarenhet. Katarina Fägerskiölds debut är kanske ingen statarroman för 2000-talet. Men genom sin smutsiga och ofta djupt smärtsamma hopplöshetsskildring, knyter den an till en litterär tradition som det fortfarande finns anledning att ta del av.