Juul: "Föräldraskap är ingen maktkamp"

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Vad behöver svenska föräldrar?

Det korta svaret på denna fråga är självfallet, fråga dem. Men det kommer säkert ingen att göra. Med detta menar jag inte att man bara ska fråga och därefter ge föräldrarna vad de vill ha, utan snarare undersöka vad i föräldraskapet de tycker är svårt och hur de egentligen skulle vilja ha det.

Om man bara frågar och ger föräldrarna vad de vill ha gör man samma fel som så många europeiska och amerikanska föräldrar har gjort i förhållande till sina barn – nämligen att lägga hela ansvaret på föräldrarna på samma sätt som de nu lägger hela ansvaret på barnen.

ANNONS

Detta är ett fenomen som några analytiker helt felaktigt kallar makt, eftersom de ser på relationen mellan föräldrar och barn som en maktkamp, och märk väl, en maktkamp som föräldrarna bör vinna om de vill förtjäna samma observatörers medalj för ansvarsfullhet.

Dessvärre gör många föräldrar samma sak när deras helhjärtade försök att klara sig med att vara demokratiska och snälla inte ger önskat resultat och de, som en följd av detta, känner sig maktlösa.

Inget framgångsrecept

De flesta föräldrar kommer därför att svara att de behöver ett snällt och demokratiskt sätt att återerövra makten på. Detta har nu med ringa framgång praktiserats i nästan 20 år med hjälp av olika evidensbaserade metoder som ytterst sällan fungerat tillfredsställande för varken föräldrar eller barn på lång sikt, det vill säga fram tills barnet blivit vuxet och själv kan svara nyanserat och fritt på frågor om den egna uppväxten.

Problemet tycks vara att både föräldrar, fackfolk och så kallade experter tänker i termer av motsättningar – om det snälla och demokratiska inte fungerar så måste vi tillbaka till det strängare och konsekventa ledarskapet. Men inget av de två fungerar. Vi vet att den ålderdomliga metoden skapar en massa barn med psykiska, existentiella och psykosociala problem och att det samma sker med den snälla metoden.

ANNONS

I Danmark har vi nu en närmast explosiv ökning av antalet unga med stora och tunga problem. Samma sak sker i Norge och förmodligen också i Sverige.

Existentiell tomhet

Barnen är olyckliga och präglade av existentiell tomhet, eftersom deras föräldrar inte klarat av att ge dem ett likvärdigt samspel och motstånd, och därmed ingen livskunskap. De har blivit undervisade om livet och samhället av välmenande föräldrar och pedagoger, men deras upplevelser och känslor har blivit extremt problematiserade. De är överstimulerade, överanpassade och ensamma.

Svenska föräldrar behöver, enligt min erfarenhet, det samma som danska, norska, tyska, österrikiska och amerikanska föräldrar: de behöver inspireras till ett paradigmskifte från maktkamp till likvärdighet. Det samma gäller i hög grad föräldrarna och deras inbördes samspel, där männen har förlorat – och därmed har naturligtvis hela familjen förlorat.

Men det är heller inget nöje att vara vinnare i det här sammanhanget och vi måste därför hitta en helt annan parameter för att mäta våra framgångar i nära relationer.

Jokern i det här spelet är barnens extrema förmåga att anpassa sig till föräldrarnas beteende – även när de blir kränkta och sårade av en förälder. Många barns olycka är att de tror på att mamma och pappa älskar mig, även, och alldeles särskilt, när kränkningarna är grova – verbalt, fysiskt, sexuellt. Allt detta tar död på barnens självkänsla.

ANNONS

Många barn klarar att vara lydiga och välanpassade fram till puberteten, och ännu fler fram till 30-40 års åldern, så föräldrarna måste ju tro att de har varit goda föräldrar, oavsett om de har kränkt sina barn eller ”curlat” dem. Man kan som barn naturligtvis tro på sina föräldrars kärlek även om man blivit sårad och kränkt och känner sig ensam i familjen.

Till detta nya paradigm hör också en fundamental insikt om att det är kvaliteten i föräldrarnas kärleksfulla relation till barnen som avgör framgången i samvaron och livet tillsammans. Massor av föräldrar känner rent fysiskt, i sin kropp, att de älskar sina barn över allt annat på jorden. Men det är ingen garanti för att barnet också upplever detta i sin kropp. Det samma gäller som bekant kärleksrelationer mellan vuxna.

Ökad självförståelse

Denna kvalitet kan inte läras med hjälp av en metod. Vi (män) vet nu att det inte hjälper att gå på kurs för att få vår partner att känna sig älskad. Vi kan bara lära oss det genom att se, lyssna och ta både oss själva och den andre på allvar. Det samma gäller föräldrar och barn. Här har språket, mimiken, kroppsspråket och tonfall en avgörande betydelse som tillsammans bara kan utvecklas i faktisk samvaro över tid. Jag kan ju inte heller lära mig att bidra till min frus lycka genom att ägna min tid åt min älskarinna eller min bäste manlige vän i stället för att vara med henne.

ANNONS

Därför måste vi, som arbetar med att inspirera frustrerade föräldrar, lära oss att vara tillsammans med dem på sätt som leder till självkännedom, osäkerhet, glädje, medvetenhet om de egna gränserna, med mera. Endast genom att öka de vuxnas empati och självförståelse kan vi hjälpa dem och därmed deras barn. Annars hamnar vi på samma sluttande plan som många unga föräldrar; vi frågar föräldrarna vad de behöver och vad de själv har lust till och ökar därmed i det långa loppet deras skuldkänslor och faktiska inkompetens.

Behöver inte vänta

Vi behöver inte vänta på att de vuxna hamnar i allvarliga livskriser, utan kan redan nu visa dem hur de kan bli medvetna om sina egna individuella gränser och sätta ord på sina drömmar och känslor. Allt detta kan de lära tillsammans med sina barn, om någon bara leder dem i den riktningen i stället för att sälja på dem ännu en ny metod eller ett nytt koncept.

Svenska föräldrar behöver detta, inte bara för att de är föräldrar, utan för att de är människor med relationer till andra människor. Det är nämligen ingen skillnad på att definiera sig i förhållande till sitt barn, sin egen mor, far eller granne.

Svenska föräldrar behöver, enligt min erfarenhet, det samma som danska, norska, tyska, österrikiska och amerikanska föräldrar; de behöver inspireras till ett paradigmskifte från maktkamp till likvärdighet. Det samma gäller i hög grad föräldrarna och deras inbördes samspel, skriver Jesper Juul.

ANNONS

Jesper Juul

familjeterapeut och författare,

står bakom den internationella utbildnings- och rådgivningsorganisationen Family-Lab

ANNONS