Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Justitiekanslern: Se över polisens disciplinära straff

Alla poliser måste få en grundmurad känsla för vad som är rätt och fel. Det kan vara anledning att överväga ett disciplinärt system som är något mindre strängt än dagens. Då kan fler våga stå upp för vad de faktiskt har gjort, skriver justitiekansler Göran Lambertz.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När justitiekanslern sagt A får han säga B, skriver GP i en ledare den 9 januari. Jag måste presentera "bevisen för att polisen ljuger och domstolarna slarvar".
Först: Det är inte så att "polisen ljuger" eller att "domstolarna slarvar". Jag har inte anledning att påstå något annat än att polisen så gott som alltid gör ett hederligt och mycket gott arbete. Och enligt min uppfattning slarvas det mycket sällan i domstolarna. Vad jag har sagt är att det förekommer att poliser ljuger och att jag tror att domstolarna inte alltid ställer de krav på bevisningen som skall ställas.
Det belägg som finns när det gäller domstolarnas bevisprövning är domar där oskyldiga personer har fällts. Ett välkänt exempel är ett fall som undersöktes av Uppdrag Granskning där en person hade fällts för en mängd sexövergrepp mot sin dotter men frikändes efter resning. Om en oskyldig person fälls finns det mycket som talar för att beviskraven har ställts för lågt.
Vilka belägg har jag då för mitt påstående om att vissa poliser ljuger? Jo, framför allt handlar det om vad poliser och före detta poliser själva har sagt. För den som vill läsa finns exempel i tidningen Världen idags artikelserie i december om polisinformatörer och brottsprovokationer (bland annat artikeln den 30 december) och i före detta polisen Michael Lundhs bok Svea likas lag (s 29). Vidare finns exempel i domar mot poliser, bland annat i Stockholms tingsrätts dom den 9 november 2005 i mål B 3476-05 (s 14).
Jag har också fäst tilltro till vad en före detta kriminell person, Lillemor Östlin, har skrivit i sin bok Hinsehäxan och berättat för mig därutöver. Flera andra personer med kriminell bakgrund säger ungefär likadant som hon; det förekommer att polismän ljuger för att "bättra på sanningen".
Ska man då lita på före detta kriminella? Det är en fråga för sig, men de bör i varje fall inte genomgående avfärdas. Och med hänsyn till den ganska massiva bild som finns är det ofta anledning att ta även deras uppgifter på allvar.
I själva verket är det nog inte någon som mellan skål och vägg skulle förneka att poliser ibland ljuger för att skydda varandra. Mer kontroversiellt är det att påstå att det även förekommer lögner för att sätta fast misstänkta. Men det underlag som jag nämnt talar starkt för att även detta förekommer. I den nämnda artikelserien i Världen idag förekommer för övrigt uppgifter om ännu allvarligare saker.
Att poliser ställer upp för varandra är egentligen inte konstigt alls. Ta exempelvis ett fall där två polismän lyckas gripa en mycket stökig och besvärlig person efter ett visst handgemäng. Efteråt hävdar den gripne att han blev slagen hårt i ansiktet av den ene polismannen. Vad säger då kollegan? Ja, även om han givetvis är skyldig att hålla sig till sanningen är det ganska naturligt att han låter sin berättelse färgas av sina sympatier.
Detta är enligt min uppfattning inte något stort problem. Det stora problemet uppkommer när det handlar om rena lögner, exempelvis i form av förnekanden av vad som faktiskt har förekommit eller rena påhitt.
Exemplet visar enligt min mening det angelägna i att man inom polisen för en öppen och kontinuerlig diskussion om vad som är försvarlig kollegialitet och vad som inte är det. Det är bara dumt att låtsas att problemet inte finns.
Polisens arbete är utomordentligt svårt. Det är fullt begripligt om polisen ibland går över gränserna för vad som är rätt. Men detta får inte utnyttjas på ett felaktigt sätt. Man får inte ge ett tjuvnyp för att man tycker att "buset" behöver stryk. Och man får inte ljuga.
Den riktigt stora frågan är enligt min mening hur man kan åstadkomma att alla poliser får en grundmurad känsla för vad som är rätt och vad som är fel. För min del tror jag - paradoxalt nog, kanske någon tycker - att det kan vara anledning att överväga ett disciplinärt system som är något mindre strängt än dagens. Då kan fler våga stå upp för vad de faktiskt har gjort.

Göran Lambertz
justitiekansler