Ibland blir det plågsamt uppenbart att rasismen sitter i hudfärgen. Patrik Lundbergs självbiografiska roman Gul utanpå är ett tydligt exempel på hur det är att vara svensk på insidan och bära spår av en annan nation på utsidan. När en adopterad person växer upp i Sverige, när aspekter som kultur och religion är bortskalade, finns det bara en hudfärg och en kropp kvar. Den som bor där i kan inte blunda för rasismen hen möter.
Samma fenomen undersöker Julie Sten-Knudsen i sin andra diktsamling Atlanten växer. Som en röd tråd genom dikterna löper författarjagets funderingar om hur det är att ha en syster som är ”mulitt”, som systern lärde sig att säga redan som barn. En syster som inte har samma färg som hudfärgade plåster och som känner sig mer hemma i Las Vegas än i Danmark. Saknaden av systern växer när Atlanten vilar avgrundsdjup dem emellan.
De båda unga kvinnorna har samma mamma, men lillasysterns far är från Kongo. Ett faktum som gör att de möter olika villkor i världen trots att de kommer från samma familj. Rasismen blir uppenbar. Berättarjaget brottas med frågor om kolonialism, slavhandel och den välvillighet som finns i svenska universitetskurser om rasifiering, som motsägelsefullt delar upp i vi och dom. Julie Sten-Knudsen riktar även skarp kritik mot användandet av n-ordet och tittar på fenomenet med afrikanskt hår. Hur mycket pengar och energi som afronordiska och afroamerikanska kvinnor lägger ner på att få långa, blonda och raka frisyrer. En tydlig markör om vems hår som står högst i kurs.
Julie Sten-Knudsen använder sina dikter till att lyfta viktiga frågor om vår samtid, utan att det blir svårtillgängligt eller torrt. Med mjuk hand lyfter hon fram vardagsrasismen och ritar en historisk karta. Resultatet blir hudnära, ärligt och angeläget.
