Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Julie Otsuka | Vi kom över havet

Julie Otsukas skildring av mellan­krigstidens japanska ­invandrare till USA får Cecilia Nelson att tänka på Vredens ­druvor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ROMAN

ROMAN

Julie Otsuka | Vi kom över havet

Översättning: Ulla Roseen

Albert Bonniers förlag

De trängs i mörkret på fartygets nedre däck, den yngsta inte mer än tolv år. Fyllda av förväntan och ruelse är japanskorna på väg till Kalifornien och makar de bara sett på retuscherade bilder. Snart ska det visa sig att flertalet äkta män inte är sidenhandlare eller banktjänstemän som de påstått i breven. De är lantarbetare som bor i lador, somliga under bar himmel, inhyrda av amerikaner som betraktar japaner som den bästa ”arbetarrasen” eftersom de är idoga och har rykte om sig att kunna leva på en tesked ris om dagen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I romanen Vi kom över havet – utmärkt avlyssnad av Ulla Roseen – återvänder den amerikanska författaren Julie Otsuka till temat i sin debutroman When the emperor was divine (2002); den fattigdom och rasism som möter mellankrigstidens japanska invandrare, ett utanförskap som kulminerar i 40-talets interneringsläger.

I debuten speglar Otsuka historien genom en familjs berättelse. Denna gång sätter hon samman en väldig mosaik av människoöden. Utifrån en berättarröst som konsekvent talar i vi-form (ett djärvt tilltag som i händerna på en mindre begåvad författare hade kapsejsat redan under den inledande båtfärden) får vi följa kvinnornas hårda vardag i det nya landet. Med detta elastiska vi, som på en gång innesluter det gemensamma och det individuellt specifika, kan det heta: ”även om vi inte hade rest hela vägen till Amerika för att bo i ett litet draperiavdelat krypin bakom Royal Hand Laundry visste vi att vi inte kunde åka hem”.

Ibland får Vi kom över havet mig att tänka på Steinbecks Vredens druvor, 30-talsskildringen om nöden som skapar en ström av internflyktingar till det ogästvänliga Kalifornien. Inte bara ämnesvalet och det kollektiva greppet länkar samman böckerna utan också den mästerliga språkbehandlingen och sättet att mylla ner känslorna i de konkreta detaljerna. Det är helt enkelt förbaskat bra.