Colombias samtidshistoria är präglad av våld: politiskt våld och kriminellt våld. Knarkbaroner som den lyxälskande Pablo Escobar å ena sidan, och hans motståndare, den mördade presidentkandidaten Luis Carlos Galán å den andra.
I Juan Gabriel Vásquez mästerliga roman Ljudet av sådant som faller drabbas berättaren, juridikläraren Antonio Yammara, av det kriminella våldet på ett förödande sätt. När han gör sällskap med sin ytliga bekantskap från biljardhallen, piloten Ricardo Laverde, träffas han av en förlupen kula när Laverde skjuts ner på öppen gata.
YAMMARA BLIR FYSISKT handikappad av skottskadan, men framför allt får han posttraumatiskt stressyndrom. Som rehabilitering försöker han ta reda på vem Laverde egentligen var, försök som leder till att han förlorar fru och dotter, som han älskar.
Det visar sig att den dödes livshistoria – han var givetvis inblandad i kokainexporten – på många sätt koncentrerar Colombias historia de senaste 40 åren. I synnerhet konsekvenserna för colombianerna själva, ett slags kollektivt, nationellt posttraumatiskt stressyndrom.
Visserligen förekommer det en blinkning till Colombias störste författare, Gabriel Garcia Márquez. Men Vásquez är ingen ny Márquez. Han motsätter sig den magiska realismen, och tillämpar i stället en känslosam psykologisk realism. Ändå är det något som påminner: samma ödestro, att livsbanan inte är slumpartad, att händelser i det förflutna bestämmer händelser i nuet, i en kedja av till synes irrationell kausalitet.
DET ÄR HÄNDELSER som ägt rum för länge sedan, i fjärran generationer, som formar livets utveckling: som ”en kedja av omständigheter (...) vars konsekvenser väntar mig bakom hörnet”. Denna livssyn – det är frestande att kalla den en colombiansk livssyn – suger in läsaren i ett fullständigt oemotståndligt berättarflöde. Ödesflödet, om man så vill.
