”Alla ni fega som tror att ni kan smälta in utan att bekänna färg, er domedag kommer, vänta bara!” Så låter det i Amors huvud, huvudpersonen i Jonas Hassen Khemiris nyutkomna bok Jag ringer mina bröder.
En dag exploderar en bil i centrala Stockholm. En självmordsbombare. Två explosioner. Förövaren är ännu inte identifierad. Amor drabbas direkt. Han börjar rentav känna skuld för dådet. Han vill ringa sina bröder, be dem stanna hemma, ligga lågt och avvakta vidare instruktioner. Lämna palestinasjalarna hemma. Vara lagom anonyma, så att anonymiteten inte sticker i ögonen. Samtidigt börjar en massa röster kliva in i hans huvud. Vad är den egna rösten? Vad är de andras? Hur hittar man gränsen mellan den egna och andras moral?
Efter ett tag byter han åsikt. Han ber dem att gå ut på gatorna, ockupera galleriorna, gå längst fram i demonstrationerna, försvara alla idioters rätt att vara idioter, ”Tills ni dör, tills de fattar att vi inte är dom som de tror att vi är”.
Amor är en vilsen och rastlös själ, en person som försöker få ordning på sin världsbild, samtidigt som han ständigt sicksackar mellan vår tids stora motpoler ”vi” och ”dem”. Explosionen spränger hans värld. Amor börjar se sig själv som en terrorist, fast det enda han vill göra är att bli ett med samhället, bli en av ”dem”. Hans ilska – gentemot bombaren, samhället, den frånvarande flickvännen Valeria som han har stalkat ett tag – tar över. Men som det står på ett ställe: ”Att hålla fast vid ilska är som att greppa en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan. Du är den som blir bränd.” Här finns många lösa trådar som aldrig tvinnas vidare, till exempel den misslyckade kärleken till flickvännen, de blandade känslorna för Karolina som ringer från djurens rätt, relationen till familjen, hemlandet. Men bristen på kausalitetskedjor får romanen att växa istället. Ibland kan ett litet, reducerat format och ett rappt och rått språk aktivera läsaren mycket mer än stora, bombastiska volymer.
Jonas Hassen Khemiris bok får mig att tänka på Albert Camus Människans revolt, som förklarade att människan måste revoltera för att kunna existera. Men rebellen måste respektera gränserna för sin revolts möjligheter och acceptera livets absurditet, ja rentav det absurdas brott mot existensen. Det är mötet med det absurda som leder människan till mord eller självmord. Ibland sammanfaller denna dubbla rörelse i en och samma handling, som i självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs fall. Han är bokens totala antihjälte, vars inre tumult återges hypotetiskt genom Amors äckel inför sig själv och omvärlden. Här är vi aldrig särskilt långt från vare sig Dostojevskijs Raskolnikov, Lagerqvists dvärg eller Sartres Roquentin i Äcklet.
Hur umgås man med det absurda? Med de motstridiga rösterna? Det tycks Khemiri vilja fråga läsaren. Genom att hålla rösterna levande, genom att fortsätta den inre kampen mellan gott och ont. För det är först när alla dessa röster blivit en, och tvivlet upphör som den egna rösten kan bli farlig.
Sett ur detta perspektiv är Khemiris bok en resa genom vår tids absolut mest akuta fråga: vem är fienden? Och hur kan vi ta itu med honom?
Fienden är inte ibland oss, utan i oss. Och vi måste bli vän med vår fiende. Först då kan vi inse att den yttre fienden är en illusion och att skillnaden mellan vi och dem aldrig riktigt existerat.
Jag är väldigt glad över denna nya, politiska vändning i Jonas Hassen Khemiris bok, som bygger på stridsskriften Jag ringer mina bröder, skriven bara några dagar efter attentatet. För hur briljanta hans tidigare böcker än varit, så har jag bland de akrobatiska stilövningarna saknat den existentiella koncentration som får texten att kännas livsviktig.
Ämnet har förvisso avhandlats sönder och samman av den postkoloniala teorin, på hemmaplan inte minst av tidskriften och förlaget Gläntas filosofer: Michael Azar, Edda Manga, Mikela Lundahl och Alexander Motturi. Ur det perspektivet tillför Jonas Hassen Khemiri kanske inte så mycket nytt, men i ett större nationellt perspektiv och så småningom också internationellt, är denna mikropolitiska bomb ett oerhört viktigt inslag i litteraturdebatten. Vad kan litteraturen göra åt omvärldens orättvisor? Hur kan den mobilisera? Orientera? Kan litteraturen återigen ställa sig på barrikaderna? Kan vi börja tala om engagerade författare som både skriver och agerar politiskt, på samma sätt som Camus, Sartre, De Beauvoir och Duras gjorde under 50-, 60- och 70-talets stora ideologiska stormar? Vi är ännu inte där. Men Jonas Hassen Khemiris bok är definitivt ett steg i den riktningen.
Jonas Hassen Khemiris roman Jag ringer mina bröder – som tar sin utgångspunkt i Taimour Abdulwahabs självmordsattentat i Stockholm.
Sinziana Ravini är konst- och litteraturkritiker. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om den svenska översättningen av E L James roman Femtio nyanser av honom.
