Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johannes Nilsson fixade bostad åt många

Den bravad som ska belönas med silvermedaljen på denna tio-i-topp-lista är självklar. Det är en byggnadsteknisk – eller kanske snarare byggnadsjuridisk – fiffighet som på sikt skänkte nästan hälften av göteborgarna tak över huvudet.

Det är dessutom en stycke arkitektonisk skönhet som Göteborg är nästan ensam om - Landshövdingehuset.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men vem ska få äran för landshövdingehuset? Det finns egentligen tre rimliga kandidater – landshövding Ehrensvärd, stadsarkitekten Victor von Gegerfelt och handlaren Johannes Nilsson.

Naturligtvis skulle man kunna göra som i nobelprissammanhang och låta de tre dela äran, men det känns som en onödigt defensiv lösning. Dessutom (meddelas redan nu som spänningshöjande åtgärd) kommer förstaplatsen på denna tio-i-topp-lista att vara delad.

Fakta i målet är annars ganska väl kända. I mitten av 1870-talet hade bostadsbristen i det snabbväxande Göteborg blivit katastrofal. Göteborgarna – åtminstone den fattiga majoriteten – betalade ett högt pris när Göteborg blev en storstad. I arbetarkvarteren bodde i bästa fall fem eller sju personer i en etta med fungerande vattenpump, brygghus och dass på gården. Så var det gärna i mönsterbostäderna i Annedal eller runt Carnegies bruk i Klippan. Men i Landala, Masthugget och Haga bodde familjer i källarhål eller uthus. Det var fuktigt och ruttet. Eldstäderna rykte in, dörrarna gick inte att stänga, vinden pep i fönstren. Med undernäringen och trångboddheten kom epidemierna: koleran, tuberkulosen, difteri, tyfoidfeber, reumatism, engelska sjukan, hjärnhinneinflammation och rosfeber.

Redan 1865 års fattigdomsutredning (pauperiseringskommittén) hade kartlagt trångboddheten. Nöden var väl känd, men det visade sig vara förvånansvärt att göra något åt den, ty regelverket hade gått i baklås.

På grund av brandrisken förbjöds trähus som var högre än två våningar. Det var inte heller tillåtet att bygga stenhus som man sedan kompletterade med två eller fler trävåningar – för då definierades hela byggnaden som ett trähus. Men att bygga stenhus var för dyrt och att bygga tvåvåningshus i trä var olönsamt.

Där stod saken.

Det var därför en finurlig och kontroversiell manöver när landshövdingen Albert Ehrensvärd på byggnadsnämndens sammanträde den 10 november 1875 godkände Arbetarnas byggnadsförenings ansökan om att få bygga två bostadshus med bottenvåning av sten och två övervåningar av trä på Albogatan i Annedal.

Landshövdingen valde att betrakta den nedersta tredjedelen inte som en bottenvåning utan som ett uppskjutande källarplan.

Några ledamöter var arga över denna synnerligen elastiska tolkning. Men landshövdingen förstod att den var nödvändig för att bryta dödläget.

Att bryta dödlägen var överhuvudtaget något landshövdingen var van vid. Han hade inlett sin karriär med att åka till Nassau och för det svenska kungahusets räkning bärga en lämplig hustru åt prins Oskar Fredrik – flickan blev sedermera drottning Sofia. Dessutom hade han, trots sin grevetitel och sina medaljer och polisonger, framträtt som en progressiv kraft när den gamla ståndsriksdagen avskaffades 1865. Därmed han, i princip, avskaffat sig själv. Landshövdingen Ehrensvärd var ingen perukstock. Han var en ovanligt resultatinriktad ämbetsman. Han släppte igenom landshövdingehuset.

Beslutet underlättades säkert tack vare ihärdigt stöd från en annan göteborgsk centralfigur – den imposante stadsarkitekten Victor von Gegerfelt. För eftervärlden torde denne mest vara känd som Feskekörkas arkitekt. För sin samtid var han en imponerande figur med enorma krullliga polisonger och storrutiga kostymer.

Några experter på Gegerfelt har tycks sig ana hans handstil på ritningen över byggnaderna på Albogatan. Om det är sant kanske von Gegerfelts avtryck i dagens Göteborg är långt större än vad vi föreställer oss.

Men det intressantaste namnet är Johannes Nilsson.

Han var ordförande i den Arbetarnas byggnadsförening som lämnade in ansökan till projektet på Albogatan. Han verkar ha varit en ovanligt idérik figur. Han var inte bara tidig med att emigrera till USA, redan 1856, under den kaliforniska guldruschen. Han var också ovanligt tidig med att återvända till Göteborg. Det gjorde han redan 1864. Han blev efter hand en profil i Göteborg – en politiker, handelsman och föreningsmänniska.

Från början var han snickare. Han hade byggt hus i Stockton några mil från San Francisco.

Ehrensvärd och von Gegerfelt var viktiga.

Men det var Johannes Nilsson som satte stenen i rullning.

Mellan 1875 och 1947 byggdes över 3 000 landshövdingehus i Göteborg. De förändrade hela Göteborgs utseende och gav hundratusentals göteborgare tak över huvudet. Innan rivningsraseriet bröt ut på 1960-talet bodde nästan hälften av göteborgarna i landshövdingehus.

Det var ingen dumt påhitt att bottenvåningen egentligen var en källare. Dessa hus lyfte Göteborg, tack vare Johannes Nilsson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.