Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johan Theorin | Sankta psyko

Johan Theorin kopplar ihop små barn med förmodade mördare och psykopater. Men han använder det inte cyniskt utan på ett djupare sätt, skriver Karin Widegård.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Johan Theorin

Sankta psyko

Wahlström och Widstrand

Vilket mörker är mest skrämmande, det som omger oss eller det som finns inom oss?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sankta Patricias psykiatriska klinik för tvångsvård är bevakad som ett fängelse med betongmur och elstängsel. Dit kommer en dag tjugonioårige Jan Hauger. Inte som patient, utan för att jobba som förskollärare på Gläntan, en förskola som hänger ihop med sjukhuset via en underjordisk källargång, en kuslig navelsträng. Barnen som vistas där har någon förälder som är intagen och det är lärarnas uppgift att ledsaga barnen genom kulverten upp till ett besöksrum när de ska hälsa på föräldrarna.

Johan Theorins nya roman Sankta psyko är en psykologisk thriller, som håller spänningen på hög nivå ända till slutet. Skickligt flätar han ihop trådarna till en oförutsägbar väv utan att det blir tvära kast eller känns som effektsökeri. Det finns en logik i allt som sker, men den ser inte alltid ut som man först trodde.

Det är ett synnerligen effektivt grepp att koppla ihop små barn med förmodade mördare och psykopater. Men Theorin använder det inte cyniskt utan på ett djupare sätt.

Märkt av minnen från skolkamraternas mobbning lever den vuxne Jan Hauger med en olöst konflikt inom sig. Så är även han någonstans ett barn, som väntar på att få återse en liten flicka som en gång var hans enda vän och som han brutalt måste skiljas ifrån. Hela hans liv har varit ett slags detektivarbete för att hitta henne.

Snart visar det sig att det även finns andra omkring honom som lever med lika tvingande livsscenarion. Av slumpen eller av inre tvång passerar de på något sätt Gläntans förskola, som ligger som en sluss mellan den normala världen och den sjuka.

Theorin vet att det inte finns några enkla lösningar och att det inte går att stänga inne allt som är obehagligt. Ett faktum som höll mig vaken under läslampan en hel natt.