Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johan Lindqvist: Saade firar, men festivalen ruttnar inifrån

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

IDROTTARE SOM HAR tränat och kämpat och lidit av mjölksyra och prestationsångest och till sist tävlat och vunnit brukar beskriva känslan med ett enda ord – lättnad. De jublar förstås, men det är framför­ allt att axlarna sjunker ner och blicken tappar fokus som visar vad som händer inombords. Pressen släpper taget om magmusklerna, de nådde ändå fram.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det var precis det som Eric Saade signalerade när han slutligen fick beskedet om att han vunnit årets Melodifestival. Lättnad. Det där spända, bleka var borta och äntligen kunde han slappna av och göra sitt nummer utan press, bara glädje.

Jag sprang in i honom i frukost­matsalen på hotellet på lördagsmorgonen. Då var han ansträngd, nervös men utan verklig energi. Sliten av förväntningar och en alldeles för lång schlager-resa.

SÅ DET ÄR onekligen imponerande att Saade lyckades samla ihop sig själv och prestera på topp senare på kvällen. Det är egentligen helt orimligt att en så ung och förhållandevis orutinerad artist ska ställas inför ett fullsatt Globen, ett stort mediepådrag och miljontals tv-tittare. Det är ingen normal utvecklingskurva, väldigt få artister får ju någonsin chansen att uppträda inför ett fullsatt ­Globen. Och den som påstår att artisterna i Melodifestivalen egentligen är av den kalibern att de ska ha sådan uppmärksamhet ljuger. Ur det perspektivet är Melodifestivalen en fullständigt absurd tillställning.

KANSKE ÄR DET också så att vi börjar tröttna. Tittarna orkar fortfarande med att följa deltävlingarna, men det har varit svajigt när det gäller att fylla ishallarna med publik. Och det går uppenbarligen inte att göra vettig tv av det här maratonloppet. Årets sändningar har på många vis varit direkt usla när det gäller innehållet. Snygga produktioner, men fulla av skit.

MÅTTET RÅGADES NÄR Rickard Olsson hade mage att presentera Dynazty som ”ett av landets hetaste hårdrocksband”. Sanningen är att Dynazty är ett mediokert och totalt okänt band. Enda anledningen att de fick chansen att visa upp sig för mångmiljonpublik är rimligen att det var Peter Stormares krav för att ta det usla manuset om ”Hurricane” i sin mun.

Dynazty ligger på Stormares skiv­bolag. Alltså bara ytterligare ett exempel på att Melodifestivalen är inskränkt, unken, inkrökt och vänskapskorrumperad.

Eric Saade gör rätt i att fira, men Melodi­festivalen i det här formatet håller på att ruttna inifrån.