Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johan Dahlbäck: Är romaner plagiat på självbiografi?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I Frankrike är skvaller om plagiat något som ska tas med en nypa salt. Bråken har sällan sakliga grunder utan beror på konkurrensen i ett land där litteraturen har så stor prestige att gamla presidenter vill skriva kärleksromaner. För den som anklagas för plagiat är det förstås ändå allvarligt. Ofta handlar det om författare som det finns skäl för andra att vara avundsjuka på, som Marie Darrieussecq efter succén med Suggestioner.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Först kom Marie NDiaye med oklara beskyllningar mot Darrieussecq, sedan Camille Laurens med ännu mer konstiga antydningar. Man behöver inte vara konkret i det man påstår för folk är alltid beredda att tro det värsta om någon som är framgångsrik. Ryktesspridning har sin oskrivna lag: där det finns rök finns det eld. Om man anklagas två gånger är det väl något som är skumt?

Darrieussecq är märkbart störd av förtalet men har haft fattning nog att uttrycka sin protest i boken Rapport de police som är en klok och kylig studie av det polisiära övervakandet av den litterära fantasin. Som psykoanalytiker kan hon se mekanismerna som ligger bakom ”plagiomanin”, det sjuka behovet att anse sig vara plagierad. Självaste Freud var omgiven av neurotiker som hävdade att mästaren hade plagierat deras egna teorier. Det skriver Darrieussecq ganska skämtsamt om, men i litteraturen finner hon mer sorgliga exempel som Paul Celan. Hur känns det för en så unik poet när hans ord påstås vara stulna. Vad har han då kvar?

Bevakandet av identiteten, hävdelse­begäret, viljan att vara det enda originalet som alla andra bara kopierar ... Plagiomanin är inte svår att förstå sig på psykologiskt men åkomman får också estetiska konsekvenser. Camille Laurens hävdade att Darrieussecq i romanen Tom är död som handlar om förlusten av ett barn skulle inkräkta på hennes egen ”autofiktion” Philippe om samma ämne. Men kan man ha copyright på livserfarenheter? Är romaner plagiat på självbiografi?

Här gömmer sig en grundläggande misstro mot själva fiktionen. Det finns, enligt Darrieussecq, en fobi mot fiktion som går tillbaka ända till Platons avvisande av poeterna från idealstaten. Folk som ”bara hittar på” betraktas som opålitliga härmapor, från Homeros till Salman Rushdie och Jonathan Littell.

Samtidigt i Sverige: Tidningen Fokus (nr 4) meddelar att ”hets, plagiat och korrfel” är nya trender i bokbranschen. Deckarförfattare har enorm prestige och även ministrar vill skriva om mordutredningar. Liza Marklund får förklara att hon inte har läst Klas Östergren och dragkampen om Stieg Larsson blir direkt oanständig. En varning bör utfärdas: Snart är plagiomanin här på allvar.