Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johan Bergström: Barfota

Bok: Per Planhammar skrev sin recension av romanen Barfota i tron att det var en debutbok han läst. Han står för sina kommentarer då men undrar om inte Johan Bergström gjort både sin bok och sitt författarskap en otjänst genom sitt agerande.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

En icke-berättelse om den relativt unge sjömannen på drift bland fnask, suputer, drömmare och uppgivna är väl knappast vad man dagligen går och längtar efter, framför allt inte för att ett sådant projekt löper uppenbar risk att sluta hur illa som helst. Exakt vad det är som emellertid räddar Johan Zackarias Almgrens debutroman Barfota från att haverera är inte alldeles lätt att formulera.

Ingredienserna kan tyckas som hämtade från tonårspojkars klichékammare - här råder varken brist på yppiga kvinnor, alkohol, narkotika eller resans förtrollning - och det vore en svår överdrift att beskriva Almgren som någon förfinad stilist. Denna bok hade helt enkelt kunnat bli ytterligare ett exempel på epigoneri och hafsigt tillyxad generationsspleen.
Att så nu inte är fallet har med allvaret att göra. Almgren tycks ha givit sig ett uppdrag att utföra, och det är med stor värme han skildrar sina i utkanten förpassade medresenärer. Han tycks också från början ha varit tillräckligt medveten om sin historias falluckor för att nästan alltid lyckas undvika dem, och resultatet har i stället blivit en mörkt underhållande och inte sällan dramatisk livsresa.

Författarens alter ego - för trots att någon direkt bakgrund inte gives anar man snart att Almgren använder ett självbiografiskt stoff - tillhör ett sällan skildrat släkte i den svenska nutidslitteraturen. Klassen är under medel, miljöerna utarmade, de förbiskymtande allt annat sedelärande exempel. Berättarklangen ljuder bitter på ett sätt som minner om flydda tiders bättre arbetarklasskildringar, utan vare sig gråblek retorik eller förenklad teori. Det handlar, enkelt uttryckt, om livet så som det också kan vara.
Denna gestalt passerar den afrikanska kusten i ett kompakt mörker, han överväldigas och överrumplas av Manhattans sexuella puls, och driver utfattig och utan fartyg omkring i Genuas horkvarter likt huvudpersonen i Knut Hamsuns Svält. Han rör sig bokstavligen barfota i miljöer som på avstånd kan tyckas sjaskigt exotiska, men som aldrig förskönas.

En manlig yttre och inre värld, visst, men Almgren har skapat ett dramatiskt flöde som stänger ute det tråkiga, banala och förutsägbara, vilket håller romanen vid liv en god stund efter det att de sista mannaliknande sjömansslantarna ebbat ut i den mexikanska natten.
PS.
När jag nu i juni, flera månader efter att ha läst och skrivit ovanstående recension, nås av beskedet att Almgren i själva verket är en pseudonym för tidigare Bonnierförlagde fyraromanförfattaren Johan Bergström, blir jag genast misstänksam. Inte mot mina egna kommentarer, för de speglar fortfarande väl vad jag anser om Barfota. Inte heller mot kontextberoendets eventuella inflytande över kritikerkåren, för trots att det är en källa till diskussion - inte minst efter mottagandet av Tamara T:s / Torkel Wächters Augustnominerade Ciona - en självbiologi häromåret - kan jag inte betrakta det som mest en svartsynt konspirationsteori. Nej, ugglor hoar i mossen då författare utifrån förment litteraturpolitiska skäl försöker sig på en andra "karriär", inte sällan efter konflikter med det förra förlaget. Ett sådant grepp känns utslitet som ännu ett gitarrsolo på en konsert med Yngvie Malmsteen; helt enkelt meningslöst. Johan Bergström må ha goda grunder för valet att låta sina dubbla identiteter lura en intet ont anande (men ack så ond ...) förläggare, men i själva verket gör han sin egen intressanta bok, och troligtvis sitt författarskap, en otjänst. Det han nu gör är bara sådant som hör till romankonstruktionens natur: ett fabulerande. Och varför då inte stå för det, med sitt vanliga offentliga namn? Det framstår som en rätt obegriplig handling.