De vandrar mil efter mil på torra grusvägar. Trötta föräldrar som bär hungriga barn och ungdomar som stöttar sina småsyskon. De stoppas i gränskontroll efter gränskontroll. Vissa får panik när de ombeds registrera sig och vänder tillbaka samma väg de kom, för att slippa få en mindre generös nation som registrerat ankomstland. Andra lyckas ta sig till Sverige för att söka asyl.
Dagligen ser vi bilder på människor som söker fristad på platser förskonade från krig och blodtörstiga regimer. Sverige är just nu ett av de länder i EU som tar emot flest flyktingar, och det gör mig stolt att vi tar ansvar medan många nationer gör allt i sin makt för att slippa hjälpa till.
Däremot är det något som skaver i nyhetsbilderna som visar de flyende människorna. Överallt ser jag män, män och åter män. Då och då skymtar några kvinnor förbi, men majoriteten är män och pojkar. Samma sak när jag var på informationsmöte angående ensamkommande flyktingbarn i området där jag bor. Mötet gällde bara nyanlända pojkar, medan flickorna lyste med sin frånvaro.
Vid närmare granskning visar det sig att nyhetsbilderna och mina upplevelser speglar verkligheten. Av de ensamkommande barn som flydde till Sverige förra året var 80 procent pojkar och av alla flyktingar totalt var ungefär 70 procent män. Den här insikten får mig att rysa inombords. Samtidigt som jag gläds med dem som lyckats fly från fruktansvärda förhållanden, så går det inte att låta bli att tänka på vad som händer med den majoritet kvinnor och flickor som blir kvar i de krigshärjade länderna.
Det sägs att vi lever i en tid då en våg av jämställdhet och antirasism sveper över Sverige. Vi har en regering som kallar sig feministisk och en mediebransch där de olika aktörerna dagligen försöker överträffa varandra i medmänskliga upprop.
Trots det har jag de senaste veckorna inte läst ett enda reportage eller hört ett ord från regeringen som berör frågan om den ojämställda flyktingsituationen. Faktum är att den fattigaste delen av världens befolkning är kvinnor. De som drabbas hårdast av krig är kvinnor. Det är kvinnorna som skändas, våldtas och utnyttjas i det blodiga spel som kallas krigsföring. Det är aldrig kvinnor som startar krig, men det är ändå de som blir kvar medan männen flyr. En sådan enorm orättvisa är det svårt att finna ord för.
Vi har, som sagt, en regering som säger sig stå upp för jämställhet och en statsminister som kallar sig feminist. Om det inte bara är tomma ord så borde Stefan Löfven snarast berätta vad Sverige och EU kan göra för att hjälpa de kvinnor som ingen annan hjälper. Någonstans har jag levt i villfarelsen att det ligger något i devisen "kvinnor och barn först", men det verkar tyvärr vara mer sägen än sanning.
