De pampiga Kvibergskasernerna byggdes i baltisk, tegelgotisk stil mellan 1891 och 1895 efter ritningar av arkitekten Erik Josephson. Här höll krigsmakten hov i nära 70 år.
Våren 2015 är det andra ljud än officersharanger och stöveltramp som ekar i hallarna.
– Babba bello-bi-da ra papa pa ba bo pi, scatsjunger Rigmor Gustafsson, jazzsångerskan vars konsert med Bohuslän Big Band är ett av de stora betesdragen på årets festivalaffischer.
Framför scenen sitter 250 personer i blandade åldrar snällt på uppradade plaststolar.
Två av dem, som hittas längst fram i kön 45 minuter innan konsertens början, är paret Karin Qwarnström och Bengt Gustafsson – 59 respektive 64 år från Hunnebostrand. De visar sig föga överraskande vara riktiga jazzentusiaster som har följt festivalen så gott de kunnat under den gångna veckan.
– Det är roligt att det har varit så många ungdomar på konserterna. Vanligtvis när vi går på jazzspelningar i stan brukar det vara vi som sänker medelåldern i lokalerna, säger Karin och skrattar.
Festivalen känns viktig, tycker de båda, inte minst eftersom den har hjälpt dem att få syn på hur bred jazzscenen i Göteborg verkligen är.
– Vi har ju hängt med länge, men ändå hade vi ingen aning om att det fanns så många klubbar som anordnade jazzspelningar här. Nu har vi plötsligt fått massvis med ställen att besöka framöver. Det känns kul, säger Bengt.
En annan som sökt sig hit är Kvibergsbon Kajsa Reinholdsson, 35. Detta är hennes enda konsert under festivalen.
– Jag var bara tvungen att se Rigmor. Jag är själv sångerska och är så otroligt förtjust i hennes röst. Sångtekniskt är hon fantastisk.
Du har inte varit sugen på att se något annat band?
– Jag och min man har turats om lite, så han fick gå och se någonting tidigare i veckan medan jag hade hand om vår dotter. Och nu är det hans tur. En sak som de kan tänka på till nästa år är att skylta lite bättre. Jag bor ju här i trakten, men har ändå knappt sett något alls om vilka som ska spela och när.
Gmlstn Jazz har en uttalad ambition: att 2021 vara en internationellt etablerad festival. De verkar delvis ha lyckats med det redan, åtminstone i engelska Nottingham. Tom Alcock, Lukas Rier och Kris Nikolaev, alla i sina yngre 20, är studiekamrater på University of Nottingham och har rest över vattnet för att få se sina idoler i det egensinniga jazzfunkbandet Snarky Puppy.
– Det är sällan de kommer till Europa, amerikaner som de är. Så det var självklart för oss att åka. Kanske ser vi två, tre andra akter när vi ändå är i farten. Men vi har ingen aning om vilka de andra är, säger Kris.
Just i kväll, i områdets lite mindre lokal Kantinen, får de stifta bekantskap med Soil collectors. En trio vars elektroniska och mässande improvisationsmusik stilmässigt befinner sig flera mil från storbandsjazzen, men bara 50 steg bort i geografin denna afton.
