Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jasenko Selimovic: Vänsterns moraliska skuld

Ukrainarnas fel är samma som bosniernas, kroaternas och kosovoalbanernas och nuförtiden också serbernas.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

VÄNSTERN I SVERIGE har det inte lätt när de beskriver konflikten i Ukraina. Först kom artiklar som hävdade att händelserna i Ukraina kan beskrivas på olika sätt och att ryssfobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval hos liberala skribenter i Sverige.

Aftonbladets Åsa Linderborg varnade för unken rysskräck och skrev att vi: ”behöver en tredje ståndpunkt”. Sedan kom artiklar som citerade Putin (!) som påstod att de folkliga demonstrationerna i Kiev var en pogrom. Skribenten konstaterade att: ”det kan nog stämma”. Sedan kom artiklar som använde Putins nyspråk och berättade om valrörelse och folkomröstning på Krim. Hur folk röstade i ett nyss ockuperat Krim ansågs vara uttryck för befolkningens sanna preferenser. Sedan spred man desinformationen från propagandakanalen RT och vänsterpartiet skickade biståndspengar till pro-ryska separatister. Nyss har en rad artiklar skrivits som påstår att vi bör vara tacksamma för att Ryssland befriade Europa från nazismen. Ska ukrainare också vara tacksamma? För arbetslägren? Fördrivningen? Svälten 1932-1933? Och har de då något att vara tacksamma för idag också, när Ryssland ockuperar Krim och östra Ukraina?

FÖRVIRRINGEN SOM VÄNSTERN känner inför Ukraina tycks bottenlös. Men den är inte ny. Det liknar den som rådde under kriget i det forna Jugoslavien. Även då tvekade samma människor. En del försvarade Milosevic och upprepade hans propaganda. Andra varnade för fascister i den kroatiska ledningen och skrev listor mot Natos intervention medan etnisk rensning pågick.

Därför tror jag inte att vänsterns brist på stöd för Ukraina handlar om beundran för separatister eller Putin. På samma sätt som protestlistor mot Nato inte var ett utryck för stöd för Milosevic. Det handlar om något annat.

Ukrainarnas fel är samma som bosniernas, kroaternas och kosovoalbanernas och nuförtiden också serbernas. De vill till väst. Till det så föraktade EU. Ukrainarnas kamp påstår det som denna vänster hatar att höra: nämligen att den demokratiska västvärlden, marknadsekonomin, våra val, polis, domstolar, demokrati, är att föredra. Därför kommer de inte att få stöd.

Nästa strid i Europa kommer föras på Balkan. Ryssland har redan kommit långt i sitt försök att binda Balkan i gas och oljeberoende i syfte att förhindra EU:s utvidgning. Och jag har redan läst artiklar som försvarar det som Kreml gör (Svd 19/04/14).

DÄRFÖR ÄR DET bra att påminnas: det finns ingen moraliskt rättfärdigad neutralitet när ett folk ockuperas. Det är oanständigt att skriva artiklar om att människor som varit ockuperade i mer än ett halvt sekel borde vara tacksamma. Lika oanständigt som att sprida Putins propaganda, gråta när Berlinmuren faller, omfamna Milosevic och tveka inför balternas frigörelse.

Jag vet inte hur denna vänster orkar göra dessa moraliska saltomortaler. Men det kommer bli svårt att sminka över den moraliska skulden att åter igen ha stått på fel sida när ett folk hotas av stridsvagnar.