Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Foto: Bildbyrån/GP

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag vägrar släppa tron på idrotten – men sluta hota!

Tomas Andersson är inte ensam. En fjärdedel av allsvenskans ordföranden, däribland IFK Göteborgs Frank Andersson upplever att de har mottagit hot kopplat till sina fotbollsuppdrag. En mening som till och med gör ont att skriva. GP:s rundringning smärtar. Och väcker frågor.

Det skall ju vara skoj, vi skall ha roligt, vi skall vara toleranta och visa varandra respekt. Det skall vara ge, det skall var ta, det skall vara högt i tak och olika åsikter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som livet i övrigt.

Det är helt okej att träta, argumentera och debattera; det är inte farligt, snarare fruktbart.
Idrottsdemokrati handlar ju delvis om att inte vara överens.

Den handlar dessutom om att framföra sina åsikter enligt de demokratiska principer föreningsstadgar fastslår och där 51-procentsregeln gäller även mellan årsmöten.

Påverka med din röst utseendet på styrelse, respektera att ledamöterna för medlemmars talan, framför dina åsikter på medlems- och årsmöten, förstå att lag inte kan vinna jämt, utgå från att valda representanter tar sina mandat på allvar och utgå även från att det ibland inte blir som det var tänkt.

Men respektera detta.

Hota inte.

Ring inte anonyma samtal.

Ge dig inte på anhöriga.

Skräm inte familjemedlemmar.

Gör inga nattliga hembesök.

Gör inga hembesök över huvud taget.

Och bidra inte till att i idrottens namn tänja på de moraliska, etiska och faktiska gränser som tillsammans bildar grund och fond för det vackraste vi känner.

För vem skall styra klubbarna om de medlemsvalda backar?

Hur skall demokratin kunna upprätthållas om dess regler inte efterlevs? 

Och vidare: Vilken skuld skall läggas på de som inte orkar fortsätta?

Vilket ansvar har de som inte orkar berätta?

Hur många är de tysta? Hur stort är mörkertalet? 

Om idrotten är en spegel av samhället i stort och idrottens företrädare hotas för sina insatser i föreningslivet blir ekvationen till slut omöjlig lösa. 

Det är såklart för bedrövligt att Tomas Andersson känner sig tvingad att kliva av, att Frank Andersson lämnar halvvägs in i uppdraget och Alex Ryssholm mordhotas via SMS. 

Det är, på ren svenska, för jävligt, även om individerna är få. Konsekvenserna av deras beteende är dessvärre stora.

Idrotten är i grunden samhällsnyttig, uppfostrande och underhållande. De goda krafterna är många, dess insatser betydande. 

Kalla mig gärna naiv, men jag vill kunna hålla fast vid den bilden; tron på att idrotten skapar såväl landslagsspelare som goda medborgare.

Se det som ett löfte.

Plus:

Ingenting får sopas under mattan. Svenska Fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand är tydlig när han kommenterar innehållet i GP:s rundringning. Bra. Viktigt. 

Minus:

Vi bör alla ställa oss frågan hur vi kan bidra till att skapa ett bättre klimat. I våra sociala mediekanaler, på jobbet, i skolan, i hemmet och på idrottsplatsen. Ansvaret är vårt, ingen annans.