Jörn Donner
Jörn Donner

Jörn Donner | Sverige. Resor i ett främmande land

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Länder är inte lätta att beskriva, om det ens går. Det visste Jörn Donner redan när han 1973 gav sig ut på spaning efter Sveriges yttre och inre verkligheter.Resultatet blev Sverigeboken, vars första mening lyder: ”I många avseenden är Sverige världens mest jämlika och utvecklade land” och ett stycke längre ner: ”En oerhörd stabilitet präglar Sverige.”

Är det så också idag? När de rika blivit rikare, de fattiga fattigare? När hus som skall hysa flyktingar bränns ner, när den tidigare statsministern Ingvar Carlsson talar om att Sverige befinner sig i det allvarligaste parlamentariska läget någonsin? Stabilitet i gungning alltså? På väg högerut? Det går inte att svara på så enkelt ställda generella frågor. Tiden rör sig hela tiden. Men om någon skulle kunna är det kanske just Jörn Donner som rest och skrivit i hela sitt liv, rapportböcker från Europa, Donau, Berlin, Finland och som i andra av sina mer än sextio böcker använt sin kunskap från ständigt resande ute i världen.

ANNONS

Men nu skall det handla om Sverige och skillnaden mellan Sverige 1973 och det land Jörn Donner nyss kuskat runt i. Resor som blivit boken Sverige. Resor i ett främmande land.Han har färdats i egna fotspår och med minnen från då, ofullständiga av glömska eller av dess brist på vikt.

Skillnaden då? Det enklaste svaret är ”42 år av liv. Hans liv. Sveriges liv”. Jo, han skriver så om sig själv, ibland i tredje person. Han har, så står det också, ofta lämnat Sverige, men Sverige har aldrig lämnat honom, denne man som har ”sina bästa år bakom sig” – år av osannolik produktivitetmed ytterligare två böcker efter Mammuten, denna egensinniga memoar på 1128 sidor från 2013.

Vad är det han ser och tänker på under sin första utflykt som går till Haparanda, dit hans far en gång flydde undan ryska gendarmer, och vad är det han vill undersöka? Kanske varför detta folk, som lever bättre än någonsin i historien, oroar sig över att samhällets institutioner – sjukvården, skolorna, äldreomsorgen och våra järnvägar – inte längre lever upp till förväntningarna, till den service vi tycker att välfärdssamhället skall erbjuda. Men när han tänker efter så var nog intrycket av politisk, social och ekonomisk stabilitet, då under 1973, ett delvis felaktigt intryck. Minnet förgyller eller bedrar. Redan i resans början inser han att sentimentala återseenden och återblickar inte berättar om den pågående verkligheten.

ANNONS

Så fortsätter han sitt flackande över landet. Kiruna är bara en anhalt, där han berättar om dess förvandling, förflyttning och minns när han intervjuade strejkande städerskor i malmfälten. Stadshotell, ödsliga småstadsgator, bussresor, taxiresor, tåg, flyg, Skåne, Blekinge, Gotland (Bergmanminnen förstås), Degerfors, Ropsten, Rinkeby (ju närmare Stockholm han kommer desto vitare folkblandning.) Som den mest ambitiöse journalist på undersökande uppdrag intervjuar han en mängd människor, direktörer, politiker (Ingvar Carlsson, Gustav Fridolin, Carl Bildt, taxichaufförer, Lena Olin, asylsökanden). Han lär sig om ROT och RUT och DÖ – som inte fanns 1973, inte heller fanns dödsannonserna med sin uppsjö av symboler.

Hela tiden läser han, böcker och tidningar. Ironiserar över bevakningen av kungahuset och en nyhetsvärdering där prinsessan Madeleines nyfödde får större plats än den grekiska krisen och Putins hotfulla varningar. Ironisk också mot hysterin kring jakten på främmande farkoster som fyller tidningars allt färre sidor. Stort och smått blandas, såsom i den svenska verklighet han undersöker.

Invandring och utanförskap – han finner i böcker röster som belyser och kompletterar det hans ögon ser. I till exempel Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige,i Göran Palms Vinterresa och i Ludvig Nordströms Lortsverige. Vet att rötterna till kunskap om ett land också finns i litteraturen, precis som i filmen, i konsten, i gamla och nya byggnader,i landskapens och städers förvandling.

ANNONS

I Mammut skriver Donner om en kvinna kallad H – i årets bok finns en Hanna som mest via mejl dyker upp då och då. Skall de träffas, minnas mötena 1973?Donner har ofta blandat in sitt eget liv i den större pågående berättelsen som denna gång är Sverige. Blandningen ger liv åt boken. Och svaret? Att det är lika svårt att återuppleva en gammal kärlek som landet, som en gång var.

Här ges lite fakta och statistik som kanske säger något om vårt högteknologiska land, men Jörn Donner är sällan ute efter hårda fakta. Han resonerar istället – har läsaren till samtalspartner – och för en dialog med sitt förflutna, som vd för Svenska Filminstitutet, kritiker, debattör, regissör, som ingift i släkten Bonnier. Viktigare dock resonemangen kring nationalismen, svenskheten, denna fiktion, och socialdemokratin som präglat Sverige så länge, och kring Moderaterna, Sveriges nya arbetarparti (det var då det, innan Reinfeldt försvann).

Som den politiker han varit (riksdagsman i Finland, EU-parlamentariker) för han långa resonemang om politiska och ekonomiska ting. Sverige har råd, menar han, med ökade försvarsanslag och ständigt ökande kostnader för invandringen. Hur han skulle ha formulerat sig idag, när det råder oenighet om varifrån pengarna skall tas när flyktingarna blir fler och fler, vet jag inte. Men 1973 fanns det knappast någon debatt, ”de flesta som kom var finnar.”

ANNONS

Är det möjligt att skriva om Sverige bara genom att resa och läsa undrar han och jag svarar: jo, det går faktiskt bra. Så har han inte heller bara rest och läst. Han har bott här, studerat här, arbetat här, älskat här, ja, helt enkelt levt med vidöppna ögon i ett land som aldrig går att beskriva fullt och helt. Men nog känner jag igen mig. Då och nu.

Jörn Donner får de sista begrundansvärda orden:

Det borde vara självklart att tro på ett anständigt liv i ett anständigt samhälle helt utan religiösa eller andra fördomar. Men dit är det en bit på väg, även i Sverige.

Jörn Donner, författare, kritiker, debattör, regissör, politiker och en gång vd för Svenska Filminstitutet, gör upp med sin gamla Sverigebild från 1973 i boken Sverige. Resor i ett främmande land. Han flackar runt i landet, möter människor, läser böcker, tidningar och lär sig om ROT och RUT och DÖ. Skriver så en resonerande text om sig själv, landet och svenskheten, denna fiktion. Hela tiden med läsaren som samtalspartner.

Monika Tunbäck-Hanson är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Tilde de Paula Ebys bok Tiden läker inga sår.

ANNONS