Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ivar Arpi: Hetslagar slår mot alla

Hetslagstiftningen syftar till att skydda utsatta minoriteter, men utvecklingen går mot att straffa tankar som majoriteten finner stötande, skriver GP:s Ivar Arpi.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I lördags hölls den årliga Pride-paraden i Stockholm. Samma dag demonstrerade hitresta delar av den brittiska counterjihadistiska nationalistgruppen English Defence League (EDL) tillsammans med sina svenska sympatisörer. I sociala medier ställdes frågan varför de ens tilläts demonstrera när Sverige ju har lagar om hets mot folkgrupp. Även om de flesta delar avskyn mot de kränkande åsikterna som EDL ger uttryck för, är utvecklingen mot allt mindre tolerans mot oliktänkande oroväckande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Under 2004 delade några medlemmar i Nationell ungdom ut flygblad som innehöll kränkande formuleringar om homosexuella. Högsta domstolen dömde ungdomarna för hets mot folkgrupp. Fallet togs vidare till Europadomstolen som friade Sverige, vilket innebär att domen står fast. I februari tidigare i år påpekade Paulina Neuding och Jacob Mchangama i Expressen att detta inte på något sätt är en seger för minoriteter. I stället blir samma dom vägledande för de övriga 46 länder som undertecknat Europakonventionen. Med tanke på utvecklingen i till exempel Ryssland och Ungern kanske domen riktas mot sådana grupper som vi i Sverige skulle anse skyddsvärda.

Hetslagstiftningen syftar till att skydda utsatta minoriteter, men utvecklingen går mot att straffa tankar som majoriteten finner stötande. Extremism formuleras alltmer i en kontext av moral, snarare än politik. Att stämpla någon som extremist, eller hatisk, är ett sätt att försöka föra in frågan i den juridiska sfären. I Storbritannien har man gått steget längre än Sverige i vidgandet av hetslagarnas omfattning i samband med kriget mot terrorismen. Före detta generalsekreteraren för Storbritanniens Muslimska Råd, Iqbal Sacranie, gick 2006 ut i brittiska Radio 4 och fördömde homosexualitet. Det ledde till en polisutredning för att se om han gjort sig skyldig till hets, eller motsvarande. Då skrev 22 muslimska ledare till tidningen The Times för att ”kräva rätten att fritt uttrycka sina åsikter i en atmosfär fri från hot och mobbning”. I sak hade de givetvis rätt. Kruxet är att exakt samma personer tidigare hade skrivit under liknande upprop för att få till stånd ett förbud mot tidningar att publicera Mohammed-karikatyrerna.

Åsikter försvinner inte som genom ett trollslag bara för att de förbjuds. Staten bör straffa lagöverträdare som på allvar hotar och förtalar individer, vilket andra lagar redan sköter. Staten ska inte ha rätten att diktera vilka tankar som är tillåtna respektive förbjudna. Även de plumpa, enfaldiga och motbjudande bör få uttrycka sig i offentligheten. Demokratin stagnerar utan öppenhet. Yttrandefrihet är inte bara till för dem vi älskar mest, utan även för dem vi helst vill ska hålla tyst.