I tisdags var det arkitekturgala på Cirkus i Stockholm och tycker du att det låter som en oxymoron underskattar du arkitekters partylynne. Årets event lockade över 2500 gäster, ”fler än någon annan branschgala”, enligt arrangören Sveriges Arkitekter som rimligen borde veta, ”fler än både Guldägget och Guldbaggen”, för är det något arkitekter är duktiga på är det att mäta sig med andra, att tävla.
Läs mer:Kasper Salin-priset till skissernas museum
Följaktligen upptogs hela Cirkus parkett av nominerade när årets tolv arkitekturpriser skulle delas ut, vi vanliga medelmåttor var uppjagade på läktaren. 20 långa rader av festklädda som bekräftade tesen att arkitekters förhållningssätt till färg är detsamma som till vinkelenheter: det må finnas flera hundra men svart och 90-gradigt duger gott. 20 långa rader av hoppfulla som efter ett par timmar hade reducerats till 19 rader förlorare.
”Ikväll är ni alla segrare”, försökte Monica von Schmalensee, vd på White tillika medlem i Kasper Salin-juryn, men såvitt jag kunde se jublade inte arkitekt Jürgen Wahlström eller Landamäreskolans rektor Louise M. Eriksson när priset istället förärades Skissernas museum i Lund. Att en exklusiv museitillbyggnad premieras framför en innovativ kommunal lågstadieskola i utsatta Biskopsgården (GP, 26 november) uppfattades nog av de flesta som märkligt.
Läs mer:Biskopsgården har fått en skola i bästa form
Ändå anades ingen missunnsamhet under det efterföljande barhänget. Det high-fivades, skuggboxades och kindpussades, två gratisglas cava försvann snabbt, äkta champagne beställdes, man skålade och gick vidare.
Tidigare under dagen däremot, då paneldiskussionerna avlöste varandra på cirkusscenen, blottades lite av den njugghet som för många är typisk för arkitektkåren. Kulturminister Alice Bah Kuhnke och miljöminister Karolina Skog hade just betonat vikten av att synkronisera departementens stadsutvecklingsarbete, ”även bostadsminister Peter Eriksson är med på idén”, då Charlotta Holm Hildebrand, Sveriges arkitekters tillförordnade förbundsdirektör, fick för sig att kritisera politiker för att vara okunniga, för att sakna nödvändig fackkunskap.
Dan Hallemar, hennes granne i panelsoffan, till vardags chef på Arkitektur förlag, spädde på genom att ifrågasätta politikernas engagemang, menade att det fanns ett beslutsgap mellan stat och kommun som ingen politiker brydde sig om att överbrygga.
Som vore det politikernas uppgift att rädda Sverige från medioker arkitektur. Särskilt opportun framstod kritiken eftersom de båda ministrarna redan hunnit skrida ut ur manegen, inte gavs möjlighet att försvara sig. Hade de varit kvar skulle de säkert sagt ifrån på skarpen, ”sluta skyll ifrån er! stå upp för vad ni gör!”, så där som föräldrar tvingas tillrättavisa sina bortskämda och gnälliga ungar ibland.
Det tror jag hade dragit ner dagens allra största applåd.
För var det något som förenade årets nominerade var det just det kreativa modet, förmågan att tjurskalligt stå upp för sin konstnärliga vision.
Det och att festa.
