Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Inte lätt att bli överens

Löfven öppnar för energisamtal, men måste först och främst övertyga sitt eget parti.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige behöver en långsiktig energipolitik med tydliga spelregler, oavsett regering. Därför är det välkommet att den nye S-ledaren Stefan Löfven säger sig vara beredd att sitta ned i ”förutsättningslösa samtal” med regeringen, för att om möjligt nå en blocköverskridande överenskommelse.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Svårigheterna att nå dit skall dock inte underskattas. Det må vara att Löfven själv som Metallordförande ställt sig bakom regeringens interna uppgörelse, som medger att kärnkraftföretagen kan ersätta sina befintliga kärnkraftreaktorer med nya. Men han leder ett parti som är djupt splittrat i synen på just kärnkraften. Det gällande kongressbeslutet tar avstånd från regeringens linje och betonar avveckling.

Inte heller regeringen förefaller, efter Centerledaren Maud Olofssons avgång, vara helt enig. Medan FP:s Jan Björklund trycker på för en utvidgning av överenskommelsen, har ansvariga statsrådet Anna-Karin Hatt (C) tidigare påfallande osmidigt förklarat att hon inte är intresserad av några överläggningar alls med oppositionen. Det krävs nog att Fredrik Reinfeldt tar befälet för att det skall kunna bli meningsfulla och samlande samtal.

Löfvens metod är att som gammal förhandlare hänvisa till procedurfrågor. Först måste det framtida energibehovet fastställas. Därefter kan man börja diskutera hur det skall täckas. Det kan låta bra, men är ett resonemang med betydande svagheter. Löfven tycks här, möjligen just av taktiska skäl, sitta fast i ett gammaldags planekonomiskt tänkande, där politiker och experter bedöms kunna tämligen exakt beräkna framtida konsumtionsbehov. Att sätta en övre gräns för framtida energi- och elbehov kan i praktiken också bli ett hinder för just sysselsättning och välfärdsutveckling.

Vad det snarare måste handla om är att skapa förutsättningar för att framtida energibehov, parallellt med energibesparande åtgärder, kan tillgodoses. Däri ligger just storheten med regeringens uppgörelse. Det är marknadens aktörer som själva har att göra sina bedömningar och ta riskerna inom de ramar staten satt upp. Det här är en lösning som Löfven själv tidigare bejakat.

Rent teoretiskt borde en uppgörelse därmed kunna ligga nära. Men nu handlar det om att få med sig ett splittrat parti på något som kan bli mer än bara en urvattnad kompromiss.

GP 14/2 -12