"Underhållningsvåld är kanske skoj ... ända tills man får en snyting själv" eller "våld mot en syltburk kan vara nödvändigt när pannkakorna kallnar".
Arga vikingar som klyver skallen på fiender och tonåringar som sparkar sönder busskurer. Stridsvagnar, stekpannor, blodiga knivar - tjoff, smack, deng. I Våldboken samsas allvar och humor i Pernilla Stalfelts barnsliga illustrationer och raka funderingar. Till vardags är hon konstpedagog på Moderna museet i Stockholm, och har gjort flera uppmärksammade barnböcker på olika teman, som Bajsboken och Kärlekboken. Idén till Våldboken, som kom ut i höstas, fick hon just i sitt jobb. Utställningen "Wounds" om mörka sidor i mänsklighetens historia blev uppmärksammad och kritiserad, och visade hur svårt det är att diskutera människors våld mot varandra. Under utställningen gjorde barn teckningar om våld.
- Barn ritar ofta våldsamma händelser, det märkte jag redan när vi hade serietecknarskola. Det är ju spänning och dramatik för dem. Men samtidigt fick det mig att fundera på vad barn egentligen tänker och känner om allt det våld de exponeras för i media, säger Pernilla Stalfelt.
Våld är ju ett i högsta grad existentiellt tema, precis som kärleken och döden, konstaterar hon. Men samtidigt ett väldigt tabubelagt ämne i barnsammanhang. Hur förklarar man människors otroliga grymhet i krig, eller vad en pedofil är? Frågor som är så svåra att hantera att man istället väljer att undvika dem. Vilket är att svika barnen, menar Pernilla Stalfelt, och tar ett exempel: Nyss var hon i Berlin för att ta emot ett pris för sina böcker, och läste högt för några tyska förskolebarn ur Kärlekboken. Barnen var naturligtvis mest nyfikna på hur en bebis kommer till, så Pernilla bläddrade fram till de sidorna i sin bok och började läsa. Översättaren blev röd i ansiktet och började fnissa, de andra vuxna reagerade likadant.
- Barn är ju naturligt väldigt öppna och utan fördomar. Men när vuxna reagerar undvikande eller med genans så märker barnen direkt att det här är något konstigt som man egentligen inte ska prata om. Men barn måste få vara trygga med lugna vuxna som vågar förklara. Om de blir lämnade ensamma med såna viktiga frågor kan det istället bli ångestladdat.
Teckningarna i Pernilla Stalfelts böcker är hennes viktigaste pedagogiska verktyg. Hon inspireras av barns förutsättningslösa sätt att teckna, där fantasin inte hejdas av estetiska frågor som hur man ritar en verklighetstrogen hand eller om huset har rätta vinklarna. Barnteckningar är vackra, tycker hon.
- De har en otrolig känsla för komposition, allting blir levande och rörligt och de har spännande bildlösningar. Och motiven är ofta tydliga, jättebrutala och dramatiska ibland. Därför behöver jag inte vara rädd för att rita blod som sprutar eller huvuden som flyger. Samtidigt måste det finnas med lite komik, så det inte blir för svårsmält.
Hon vill också sätta barnens fantasi i rörelse med sina illustrationer, få dem att vilja teckna själva och inte bli hämmade. Vilket fungerar, för barn brukar genast sätta igång att rita när de tittar i hennes böcker. Den egna inspirationen får hon alltså hämta från barns egna teckningar, dels genom sitt jobb på Moderna museet, men också genom att titta på hur syskonbarnen tecknar. Ibland ritar de bilder som hon sedan använder som förlagor. Flera av teckningarna på omslaget till Våldboken är barns egna, som Pernilla modifierat lite.
Hennes böcker har fått mycket positiv kritik, på bokmässor träffar hon ofta vuxna som jobbar med barn och som använt hennes böcker i pjäser och diskussioner. Liksom människor som är alldeles tårögda över Dödenboken eller Läskiga boken. Hennes sätt att hantera teman som väcker tusen frågor hos ett barn slår även an strängar hos den vuxne.
- Jag tror jag berör saker som folk i min egen ålder upplevt när de själva var små, och som de kanske aldrig fick prata om. Jag försöker helt enkelt skriva böcker som jag själv skulle behövt som liten.
Nästa svåra tema hon skulle vilja ta sig an är religion. Hur svårt som helst. Men också viktigt i en tid där respekten för olika trosuppfattningar inte alltid är självklar, menar hon.
- I Sverige har vi ju till stor del avskaffat religionen, men för många människor är den en jätteviktig del av deras liv. Hur skildrar man utövandet av en människas tro, som kanske genomsyrar hela hennes vardag, påverkar synen på etik och moral, så att ett barn förstår? Det skulle vara jättespännande.
