Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hon skriver om knarkkrigets pris

Titeln på Jennifer Clements roman, "En bön för de stulna", ska läsas bokstavligt. På den mexikanska landsbygden kidnappas flickor och unga kvinnor varje dag. De säljs över hela världen, och de kommer aldrig tillbaka. -Jag har skrivit om flickor som ingen bryr sig om, säger hon.

I Mexiko har det vuxit fram en särskilt litterär genre med böcker om droghandel, gäng, våld och kriminalitet - "narcoliteratura". De våldsamma och ofta sexuellt explicita böckerna skrivs nästan alltid av män och Jennifer Clement hör till dem som har stört sig på hur kvinnor skildras i genren; de är prostituerade eller strippor, bifigurer som blir dockor snarare än människor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

-Jag skriver om samma ämne, men det viktiga är att det blev en kärleksfull bok. Inte någon gång har jag placerat kvinnorna i situationer där de förlorar sin värdighet, berättar hon.

En timme från Acapulco

"En bön för de stulna" är berättelsen om Ladydi, döpt efter den brittiska prinsessan, och hennes uppväxt i en bergsby i Guerrero, en timmes bilfärd från Acapulco. En het landsända med gummiträd, ormar och genomskinliga skorpioner, som Ladydis mamma säger har förvandlats till ett kaninbo fullt av hålor. Männen är frånvarande, antingen har de plockats upp av drogkartellerna eller tagit sig över gränsen till USA, och för att rädda sina döttrar undan trafficking har nästan alla familjer en gömd grop på tomten. Där göms döttrarna för att inte kidnappas om en stor, dyr bil skulle rulla in i byn. Traktens skönhetssalong har blivit en fulhetssalong, där kvinnorna gärna målar sina naglar, men noga tar bort all färg innan de går. Samtidigt har vita tänder målats gula och svarta av tusch och små flickor har förvandlats till pojkar, allt för att undkomma trafficking.

-Jag hörde talas om de här hålen som flickorna göms i och det blev nyckeln till min bok. Då visste jag att jag ville skriva om de mest oskyddade kvinnorna, säger Jennifer Clement.

Enorma vallmoodlingar

Hon beskriver sig som en poet som oroas över det som sker i hennes hemland. Hur påverkas befolkningen av våldet? Under tio år intervjuade hon kvinnor, framförallt i Guerrero där narkotikahandeln med heroin och de enorma vallmoodlingarna är en del av vardagen, där statens helikoptrar sprutar gift över opiumfälten utan hänsyn till byborna.

-Men den hade kunnat utspela sig på många håll, det här händer över hela världen. Även i länder som har fungerande lagar skyddar dessa lagar inte dem som lever illegalt, de är oerhört sårbara och det utnyttjas.

"En bön för de stulna" har fått ett varmt mottagande även i hemlandet och de utsatta kvinnornas verklighet har tagits upp även på nyhetsplats i Mexikos medier.

-Jag har skrivit om flickor som ingen bryr sig om och tog för givet att ingen skulle bry sig om min bok heller. Jag älskar mina romanfigurer, jag vill ta hem dem och ge dem varm mjölk och kärlek. Under mina besök på de här platserna har jag hela tiden letat efter poesin. Att visa hur det gudomliga lever sida vid sida med det fördärvade, skönheten med det fula, har varit en utmaning.

Drastisk humor

Poesin hittade Jennifer Clement i kvinnornas styrka och humor. Bara i Mexiko kan en flicka få namnet Ladydi, säger hon och skrattar hon, och påpekar att det är ett liv så långt ifrån en prinsessas som det går.

-Jag påverkades av den här sorgen som kvinnorna som lever helt utan män beskriver. I romanen säger Ladydis mamma att livet utan män är som att sova utan drömmar. Allt hon längtar efter är en bar där hon kan få bli full och kysst.