Hon är alltid där det händer

Året är 1966. Britt-Marie Mattsson är 17 år, ska snart fylla 18, och anländer med båt till hamnen i New York tillsammans med sin tvillingbror och föräldrar. Det är första gången hon ser amerikansk mark men hon är redan såld. Har länge fascinerats av landet, läst om det i tidningar och känt att det är här allting händer. Och är det någonstans hon alltid velat vara så är det just där det händer.

Britt-Marie ser den mäktiga FN-skrapan, besöker Niagarafallen och sitter på diners. När semestern är slut några veckor senare vill hon inte åka hem. Med motvilliga steg kliver hon ombord på båten. Hon vet ännu inte att hon tio år senare kommer att återvända till USA, denna gång som journalist, för att bevaka valspurten mellan Gerald Ford och Jimmy Carter. Och hon vet inte att hon kommer fortsätta göra det, utan uppehåll, i 40 års tid.

Det var pappa Algot som grundlade omvärldsintresset hos Britt-Marie. Han var fritidspolitiker, journalist och informationsdirektör för Broströmskoncernen, rederiet som på den tiden var den största arbetsgivaren i Göteborg. Den Mattssonska villan i Örgryte var fylld av influenser från hela världen genom tidningar och tidskrifter från Sverige och USA. När föräldrarna hade middagar hemma låg Britt-Marie på golvet under bordet, läste Look och Life och lyssnade på samtalen.

– Varje morgon vaknade jag till amerikanska sändningar på pappas kortvågsradio. Den gnetade in saker och ting i en, jag kände väldigt starkt att hela världen tog sig hem till oss. Det påverkade mig.

Britt-Marie beskriver sin uppväxt som väldigt bra (”skulle jag göra ett Sommar i P1 skulle jag inte direkt kvala in på beröring”) och hemmet som en plats där man alltid skulle säga sin mening.

– Man fick säga vad man ville, precis vad fan som helst. Jag och pappa diskuterade jämt, säger hon.

Det var sällan hon höll med sin pappa, moderaten, men det var diskussionen i sig som var viktig.

Sommaren 1956 sker två stora nyhetshändelser som påverkar då åttaåriga Britt-Marie. Först ringertelefonen i sommarstugan i Kullavik med beskedet att M/S Stockholm kolliderat med den italienska oceanångaren Andrea Doria på amerikanskt vatten. Pappa Algot försvinner iväg på jobb i flera dagar medan resten av familjen läser om tragedin i tidningarna. Efter det kom Ungernrevolten.

– Det är inte lätt att läsa när man är åtta år, speciellt inte de engelska tidningarna. Men jag förstod att där, i Ungern som jag letade upp i kartboken, där har de slagit ner friheten för människor. Det var absolut omöjligt för mig att släppa.

Än i dag står amerikanska nyhetskanaler på som en predikande ljudmatta i sommarstugan i Kullavik. ”Stugan” med citationstecken, nu ombyggd och

utbyggd med en klassiskt amerikansk veranda och stora fönsterglas vända mot ett bullrande hav.

I det stora köket med långbord och dubbla köks-

öar lägger Britt-Marie sista handen vid några kantarell- och räksmörgåsar. Skorna på inomhus, som i USA. Hon säger att hon har en del att leva upp till nu, i och med kokboken om mat och politik som hon skrivit tillsammans med sin gamle kompis Leif Mannerström. Där tar de läsarna med

genom makthavarnas vindlande korridorer – platser som blivit hemmaplan för Britt-Marie under decennierna som journalist. Men resan mot att bevaka det politiska toppskiktet gick inte helt utan hinder. Till journalistprogrammet blev hon aldrig antagen när hon sökte efter studenten.

– ’Nähe, skit i det då’, tänkte jag. I stället stegade jag upp på GP och kollade läget, frågade om jag kunde få vara där. Och så började jag redigera utland på kvällar och helger när alla andra ville vara lediga, vid sidan av studier i statsvetenskap och ekonomisk historia. Jag tyckte det var skitkul och på den vägen är det.

Hon blev kvar. I 48 år. Hon gick från redigerare till reporter till chef för utrikesredaktionen. Rapporterade från politiska toppmöten och krigshärdar. Kambodja, Tibet, Nordkorea. Privat hävdar hon att hon är vardagsfeg, rädd att åka hiss, men i yrkesrollen tar det ”journalistiska överjaget” över. Britt-Marie har gjort sig känd för att vara orädd och aldrig tveka att säga sin mening.

– Jag har fått höra många, många gånger i livet att jag borde vara lite mer smidig, anpassa mig efter vad folk vill höra. Men vad är smidigheten i det? Att jag ska låtsas vara för något jag är emot? Nej, då får det vara.

Hon beskrivs ibland som lite butter och tvär, men är kanske egentligen mest rak på sak. Raljant på ett rättframt och ganska okonventionellt vis.

– Jag hoppas att jag ald-

rig har slagit nedåt, på någon annan, det är i alla fall min önskan att aldrig göra det. Däremot har jag absolut inget emot att slå uppåt. Det gör jag hur gärna som helst faktiskt. Jag kan till och med känna ett behag av att klippa till alltså!

Det har funnits tillfällen då bristen på ”smidighet” kostat på. Som utrikeschef såg sig Britt-Marie mer som en stridshäst för sin avdelning än som ledningens förlängda arm, och när hon protesterade mot en omgörning på tidningen blev hon avsatt som chef.

– Då fick jag höra det igen: att jag kunde ha varit lite smidigare. Men jag orkar inte det. Nu råkade jag tycka såhär, och ville de inte ha mig kvar då så fick de väl välja någon annan. Absolut. Det är fina fisken.

Britt-Marie Mattsson pratar dubbelt så fort som alla andra, hoppar mellan ämnen och skriver precis som hon talar. Det är rappt, rakt och effektivt. Inga krusiduller någonstans. Anekdoterna från åren som utrikesjournalist avlöser varandra: det är kuddkrig och drinkfester ombord på diverse presidentkandidaters kampanj-

plan, det är en Bill Clinton som småpratar med Britt-

Marie kort innan han ringer ett mycket uppmärksammat telefonsamtal och en Donald Trump som springer runt och "funderar på om han ska bli president någongång" redan när de träffas 1988. Det är skandalösa sexrykten om sittande presidenter och en Ronald Reagan som entusiastiskt och personligt kallar Britt-Marie vid namn på en flygbas i South Carolina (men som hon långt senare, en aning besviket, förstår hade fuskat genom att skriva ner journalisternas namn på handen).

En annan av anekdoterna handlar om en snöstorm i New Hampshire 1980, när Britt-Marie blev insnöad på sitt bed and breakfast och tvingades klättra ut genom fönstret. Hon insåg snart att det var omöjligt att ta sig till någon av platserna som alla journalister ville vara på denna dag – i detta fall valvakorna hos Ronald Reagan eller Ted Kennedy som utmanat den sittande Jimmy Carter som demokraternas kandidat. I stället pulsade hon genom snön till det närmaste hotellet. Där hölls en valvaka för George Bush den äldre, sedan längeuträknad i mätningarna.

– Jag klev in där, dyblöt, och möttes av en man med ett gigantiskt whiskeyglas i handen. 'Du kanske vill ha ett glas att pigga på dig med?' frågade han. Sedan presenterade han sig som George W Bush, kampanjchef åt sin pappa. 'Stackars jävel' tänkte jag. Men om jag hade vetat vem han skulle bli hade jag förstås hållit kvar i den relationen, börjat skicka julkort, gjort vad som helst.

Britt-Marie har bevakat politiken sedan tiden då det var lätt att komma presidenter och presidentkandidater nära, då man bara kunde kliva fram och ställa personliga frågor. I dag har avstånden vuxit enormt, säger hon.

– Man får vara glad om man kan stå på konventen och se något alls. Journalister säger alltid att de ska avslöja vad som pågår ’bakom kulisserna’, men det är svårt att se vad som pågår i de där kulisserna till och med när man står mitt i dem.

För sin journalistik har Britt-Marie Mattsson fått en rad utmärkelser genom åren, som Stora Journalistpriset och tidigare i år Publicistklubbens Stora pris. Men hon har också kritiserats. Efter en intervju hon gjorde med drottning Silvia i GP om drottningens pappas eventuella nazistkopplingar anklagades hon för att vara okritisk, och det finns de som retat sig på hennes rättframma sätt. För några år sedan recenserades en av hennes böcker i Helsingborgs Dagblad, skribenten sågade henne längs med fotknölarna. Problemet var bara att boken som recenserades aldrig hade blivit skriven. Den hade bara förekommit i förlagets planering. Detta blev en skandal som gav eko ända till Australien, där ett författarkollektiv tog upp en offentligdebatt om recensenternas oomstridda makt i kultursfären.

Men även om Britt-Marie Mattsson stött på både fiender och fans i sin karriär upplever hon en ”allmän hygglighet” hos folk. Hon tänker ofta på människor hon mött längs vägen.

– Jag har alltid känt att jag haft en otrolig tur. Uppvuxen under bra omständigheter och alltid med människor i min närhet som trott på mig. Föräldrar, kollegor och arbetsgivare. Kvinnorna i växeln på GP som tagit emot mina texter och

andra som redigerat dem. Det finns så fruktansvärt många duktiga människor som kämpat och legat i men aldrig fått chansen att göra det jag gjort. Det tänker jag på nästan varje dag.

Men så är ju livet nyckfullt. Just som man vilar i att man haft tur, att allt

fallit på plats, så drämmer det till. När Britt-Maries tvillingbror Jan-Erik dog för sju år sedan blev chocken stor. Inte bara för att hjärtinfarkten kom oväntat, eller för att sorgen efter hans fru som gått bort bara några månader tidigare ännu var färsk. Den blev också stor för att tomheten liksom grävde ett hål, en insikt om hur tajt man faktiskt kan vara med sin tvilling.

– Jag tror inte att jag förstod riktigt hur nära vi var förrän han var borta. Allt var ju identiskt. Vi delade samma minnen men kom ändå ihåg helt olika saker. Jan-Erik var som min extra hjärnbank som innehöll en annan version av min egen barndom, och när plötsligt varken han eller våra föräldrar fanns kvar blev det tomt på ett väldigt annorlunda sätt. Förfärligt.

Britt-Marie har alltid stått nära sin familj, föräldrarna var bra på att hålla ihop den säger hon. För 40 år sedan byggde hon och maken Sören Holmberg sitt hus i trädgården till hennes barndomshem i Örgryte. Där har de bott sedan dess. Lagt livspusslet under barnens uppväxt men också låtit varandra vara i fred med sina respektive karriärer.

Snart åker Britt-Marie till USA för att följa Trump-Clinton-

debaclet in i det sista. Ett historiskt val såtillvida att det tagit den politiska pajkastningen till en – även för USA – ny nivå. Om det är dags att sätta punkt efter det? Nja. Sista valbevakningen blir det nog men övriga uppdrag och projekt tar hon som de kommer. Britt-Marie Mattsson verkar inte vara den som växlar ner på tempot, precis. Hon vill ju vara där det händer.

TEXT

Johanna Lagerfors

tvadagar@gp.se