Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Henrik Arnstad | Älskade fascism

Henrik Arnstads bok Älskade fascism är en ambitiös studie av den brunsvarta idéhistorien – men hans definition av ideologin blir väl vid, anser Per Svensson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Henrik Arnstad

Älskade fascism

Norstedts

Lite i förbifarten gör Henrik Arnstad en analys av det fascistiska idéinnehållet i Sagan om ringen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En degenererad värld hotas av undergång. Hotet förkroppsligas av halvt djuriska främlingar, orcherna. Bara genom ett skoningslöst krig kan världen räddas och återvinna sin förlorade storhet.

Det där känner man ju igen. Men JRR Tolkien själv var inte fascist, ”utan snarare auktoritärt och antidemokratiskt konservativ”, påpekar Arnstad. För Tolkien var det kungens återkomst, inte slakten av orcher, som var huvudsaken.

Men det ena hör ju ihop med det andra, och en av förtjänsterna med den ambitiösa studie i den brunsvarta idéhistorien som journalisten Henrik Arnstad nu ger ut är att han påminner om detta: Jo, det finns fundamentala ideologiska skillnader mellan demokratifientlig konservatism och fascism, inte minst vad gäller tempus; konservativa fantiserar i imperfekt, fascister i futurum. Men när det kommer till faktisk maktpolitik glider det ena lätt över i det andra.

Arnstad tycker det finns skäl att fundera över varför Sagan om ringen med sin blandning av ”fascistisk och auktoritärt konservativ ideologi” är så oerhört populär, trots att vi i dag lever i en tid och kultur som anser sig präglad av ”demokratisk konsensus”.

Svarar alla vi som älskar Tolkiens berättelse på samma signaler som under några decennier på 1900-talet fick stora delar av befolkningen i två av Europas största och äldsta kulturnationer, Italien och Tyskland, att entusiastiskt hylla fascistiska diktatorer, Mussolini och Hitler?

Knappast ändå.

När vi läser böckerna och ser filmerna är det förmodligen mindre ”Tolkiens skrivna längtan” efter ett återfött Gondor och mer Frodos och Sams längtan hem till brasorna i det idylliska Fylke som rör vid vårt inre. Och varken den auktoritära konservatismen eller fascismen har monopol på hembygdskärlek och nostalgi.

Men Henrik Arnstad har ändå en poäng när han försöker tvinga oss att för en stund reflektera över vår faiblesse för Ringens brödraskap. De folkmassor som på 30-talet jublade åt de bruna och svarta skjortorna såg inte mördare, de såg ett ljusets brödraskap. Det är därför Arnstad pedagogiskt provokativt, har givit sin bok titeln Älskade fascism. Förfärande många människor tyckte sig under mellankrigstiden hitta något i fascismen som fyllde dem med hopp och tillförsikt. Vad var det?

Det är den frågan Henrik Arnstad försöker att besvara. Han lägger ut ett dubbelspår. Han tecknar de fascistiska rörelsernas historia i ett antal länder, men försöker också med hjälp av historievetenskapliga auktoriteter borra sig ner till fascismens ideologiska kärna. Detta stora grepp är både bokens styrka och dess svaghet. Framställningen blir informationstät och problematiserande (för att använda ett av Arnstads egna favoritbegrepp), men får samtidigt ibland ett drag av überambitiös studentuppsats.

Bäst är boken när den blir konkret. Kapitlen om fascismens framväxt i Italien, Finland och Rumänien är fascinerande, inte minst därför att de illustrerar det motsägelsefulla och paradoxala i den fascistiska idéhistorien. I Rumänien kom fascismen ridande på en vit häst, på uppdrag av ärkeängeln Gabriel. I Italien susade fascismen fram i sportbilar och dyrkade framtiden. Hur ska man få Corneliu Codreanus och Benito Mussolinis olika varianter av fascism, bondemystiken och futurismen, att rymmas i en och samma definition? Och varför ska man ens försöka? Kan inte ornitologerna hålla sig till fåglarna och lämna historien och politiken i fred?

Jag tror att Henrik Arnstad behöver en definition därför att han har ett ärende. Definitionen hittar han hos den brittiske forskaren Roger Griffin som hävdar att fascismens ideologiska kärna är ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”.

Och ärendet?

Det är dagspolitiskt. Arnstad vill varna för att fascismen kan bli ”2000-talets ideologi”. Han vill att vi ska förstå att historien faktiskt kan upprepa sig och behöver därför en definition på fascism som rymmer alla samtidens obehagliga, xenofobiska och nationalistiska rörelser i Europa, från Jobbik till Sverigedemokraterna.

Problemet är bara att också en och annan folkhemsnostalgisk socialdemokrat då riskerar att platsa i den postulerade fascistiska gemenskapen. Och i så fall måste definitionen sägas vara inte bara vetenskapligt utan också agitatoriskt problematisk.