Hegerfors: Skvadrar – och ett hårt practical joke

Italienaren Umberto Eco som avled härom veckan är väl mest känd för sin internationella succéroman Rosens namn, sedan 1980 såld i cirka 14 miljoner exemplar. Men han såg inte sig själv som romanförfattare i första hand, han tyckte att han var betydelsefullare i sina andra roller: som filosof, historiker, semiolog och litteraturvetare. 

ANNONS
|

Jag gillar verkligen Eco och hans infallsrika publicistik. Han skrev om högt och lågt, ena dagen om medeltida filosofi och litteratur, andra dagen om fotboll, Musse Pigg eller James Bond.

I veckotidningen L’Espresso publicerade han regelbundet infallsrika kåserier. För ett tiotal år sedan bjöd han in sina läsare att fritt leka med författare och filmare och deras verk, det gällde att att skapa ett slags populärkulturella ”skvadrar”. Då kunde det bli så här underfundigt och roligt:

Fjodor Tolstojevskij, Krig och straff

Mark Taiwan, Tom Soya

Samuel Becket Stowe, Onkel Godots stuga

Arthur Canon Doyle, En fotografisk studie i rött

ANNONS

Salvador Kali, Den andalusiska hindun

Clark Kant, Kritik av den rena kryptoniten

Stanley Rubik, Doctor Cube, I presume

Dashiell Hamlet, Riddarfalken från Danmark

Woody Alien, Starwar memories

Kirkegaard Douglas, Viddernas ångest

Gustave Flaubrecht, Madame Courage

Agatha Kristus, Tolv små apostlar

Freud Astaire, Tic tap

Erica Jung, Rädd att drömma

SEDAN EN FÖR mig angelägen fråga:

Håller folk på med practical jokes nu för tiden? Eller har de utplånats av vår tids kränkthetskultur?

Begreppet practical joke är engelskt och betyder enligt vissa ”handgripligt skämt”. Enligt andra kan det vara ett ”spratt mot en person, vanligen för att få ett skratt på dennes bekostnad”. I slutänden är det meningen att även offret ska kunna skratta när det fått sammanhanget klart för sig.

Min kompis Stig Löfstrand och jag utsatte ofta varandra för mer eller mindre raffinerade practical jokes på 1950- och 60-talen.

Stig och jag bildade under en tid ett ganska populärt humorteam i skolrevyer på Hvitfeldtska och Handelsinstitutet. Den typ som jag framställde hette Konrad Ok, en groteskt hårdsminkad, mimisk figur i urvuxna kläder.

En fredag berättade Stig att hans tjej Margareta hade en väninna som hette Sussie och som gärna ville träffa mig.

ANNONS

–Sussie är en rolig och småtokig tjej, sa Stig. Söt också. Hon har sett dig på scen och diggar dig. Nu tycker hon att vi alla fyra ska klä ut oss så vansinnigt som möjligt och gå på Liseberg i mor’n och ha kul. Du kan väl vara Konrad Ok?

– Yes, sa jag.

DET DROG MOT lördag kväll. Stig meddelade att vi skulle träffas i våra galna munderingar på Järntorget klockan 7 och sen hoppa och dansa genom stan ända bort till Liseberg.

Jag satte på mig de trånga Konrad Ok-kläderna, kammade mittbena, sminkade ögonbrynen kolsvarta. Jag klippte sönder en klädborste och tejpade fast stråna under näsan till en gles mustasch. Jag kompletterade med ett litet leksaksparasoll.

Jag såg mig i spegeln och fnissade. En lyckad spexmaskering.

Jag tog fyran mot Järntorget. Medpassagerarna tittade skrämt på mig och drog sig diskret undan. Jag klev av vid Järntorget.

Det var en underbar ljum sommarkväll. Jag spände upp det lilla parasollet och vandrade bort mot mötesplatsen. Där stod Stig Löfstrand och två flickor.

Jag märkte direkt att det var nåt som inte stämde.

Stig var klädd i en elegant buteljgrön kostym. Han hade en diskret slips och nyputsade skor. Flickorna hade fräscha sommarklänningar, nytvättat hår som böljade i den stilla brisen. De var bedövande vackra.

ANNONS

Och där kom jag, sminkad som en fjärde klassens clown. Med fasttejpad mustasch, urvuxen kavaj och golfbyxor. Och med ett leksaksparasoll.

– Det här är Sture, sa Stig älskvärt till Sussie.

Sen tog han mig lite avsides och sa i mungipan:

– Practical joke!

TROTS ALLT GICK vi på Liseberg, men det blev en egendomlig kväll.

Stig var på ett strålande humör. Jag kände mig matt i min förnedrande utstyrsel men genomförde kvällen så gott det gick. Jag ruvade redan på en lämplig hämnd.

Sussie höll sig hela tiden två tre meter ifrån mig. Hon hade aldrig sett mig på nån scen, förstod jag, och hon var inte alls ett av mina fans som Stig hade påstått.

Sussie och jag träffades naturligtvis aldrig igen. Första intrycket betyder så mycket.

ANNONS