Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hanna von Corswant | Bunkern

När Hanna von Corswants roman Bunkern är som bäst vrider den sig ur skräckgenren, skriver Cecilia ­Nelson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Hanna von Corswant

Bunkern

Ordfront

När jag var liten gjorde jag misstaget att läsa Edgar Allan Poes novell om skendöda som vaknar upp i sina gravar. Det tog några månader att komma över. I sin andra roman Bunkern söker sig Hanna von Corswant till denna fasans plats, fast det inte rör sig om en vanlig grav. Det blir en rejäl dos skräckel med ruttnande lik, fladdermöss och blodstinna fästingar som krälar på berättarens avmagrade kropp.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Rapporterna från denna hopplöshet är korta och sammanflätade med förhistorien om hur Charlotta påsken 1980 flyr sin ensamhet och tar ett tillfälligt jobb på en före detta minkfarm, som fortfarande stinker av sitt förflutna. Snart inser hon att både minkarna och den tidigare ägaren, som varit död i några år, dröjer sig kvar på gården.

Grundförutsättningarna känns igen från den skräckdrypande och samtidigt finstämda debuten Barnflickan: Den känslomässigt tilltrasslade unga kvinnan som kommer till en främmande, ensligt belägen plats varifrån det är svårt att ta sig, en plats som ruvar på en alldeles egen logik som närs av flera generationers familjehemligheter och som på ett dunkelt vis även speglar huvudpersonens dolda gömmor.

Problemet med Bunkern är att det skrämmande på en gång är för handgripligt och för splittrat mångskiftande, vilket gör att skildringen förlorar i dramatisk skärpa. Många intressanta tankar introduceras, men överröstas av infallsbruset.

Bokens starkaste avsnitt – glimtar från en färglös tillvaro som bankkassörska – vrider sig ur skräckgenren. Ändå finns här ett större tryck, en mer pockande klaustrofobisk instängdhet än när von Corswant tar fram det tyngre artilleriet. Om det betyder att författaren är på väg ut ur det klassiska skräckkabinettet vet jag inte. Oavsett vad kan man ana en spännande fortsättning.