Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hanna har hela tiden valt livet

Hanna Vennerstens man Roger dog i cancer bara sex veckor innan Hanna födde deras dotter Tova. Nu, tre år senare, tar sorgen mindre plats. ”Jag har synat döden ordentligt och jag är inte rädd för den. Livet är större än döden”, säger Hanna.

– Välkommen, kom in. Vill du ha tårta? frågar Hanna Vennersten och bjuder in till sin vackra fyra i Kungsladugård.

Vi sätter oss ner och mumsar på varsin tårtbit. Planen var att hon skulle baka alla tårtor själv men tidsplanen brakade ihop och Hanna ringde sin snälla släkting som kom och styrde upp hela planeringen redan dagen före. Nu pustar Hanna ut, mellan två kalas. Det är Tova som fyller tre år.

Bara några få veckor innan Tova föddes dog hennes pappa, Hannas man. Han hette Roger och dog i sviterna av tjocktarmscancer för tre år sedan, 36 år gammal.

Men historien började redan i september 2009 när Hanna och Roger träffades på sin gemensamma dåvarande arbetsplats, Volvo. Hanna arbetade som inköpare och Roger som industridesigner. En kväll var de ute ett gäng från jobbet, Hanna råkade hälla en öl i knät på Roger och isen smälte. Snart var de ett par och redan i juni året därefter flyttade de in i lägenheten som de hade köpt tillsammans i Kungsladugård.

Så långt, som vilket annat förälskat par som helst. Men Hanna och Roger var inte vilket par som helst. Roger var diagnosticerad med ulcerös kolit sedan barnsben, en kronisk inflammation i tjocktarmen. Han var van vid buksmärtor och problem i magen. Han hade redan fått en del av tjocktarmen bortopererad.

Men buksmärtorna kom med kraft då och då och Hanna vande sig vid att åka ambulans in till Östra sjukhuset. Efter en sådan här vistelse på sjukhuset, då Roger hade genomgått ytterligare en tung operation, blev de inkallade på läkarens rum. Där fick de veta att provsvaren hade visat att Roger bar på cancer i tjocktarmen.

Plötsligt hör vi små barnfötter. Tova har vaknat från sin siesta efter kalaset och trippar in till oss i köket. Hon kurar in sig i sin mammas famn.

– Jag berättar lite om din pappa, säger Hanna och stryker sin dotter över håret, varpå Tova sätter sig och tittar på en film.

– Jag har alltid varit helt öppen med Tova om hennes pappa, berättar Hanna. Jag märker att många vuxna har svårt att förhålla sig till att Tovas pappa är död. Men Tova själv och hennes jämnåriga tycker inte att det är något konstigt. Tova får ofta frågan om var hennes pappa är och när barnen får veta så bryr de sig inte mer om det.

Annorlunda är det ofta med föräldrarna, berättar Hanna.

– De skruvar på sig och blir obekväma. Men det är faktiskt inget konstigt med döden. Tova har en pappa. Men han är inte här. Det är precis som Pippi. Ingen av Astrid Lindgrens figurer tycker synd om sig själva, och det gör inte vi heller, säger Hanna.

Hanna och Roger fick veta att Hanna var gravid under en resa till Peru och Kuba. De hade varit och vandrat Inkaleden, och därefter flugit till Kuba. Där fick de svar på gåtan om varför Hanna hade varit illamående några kvällar i rad. Där friade också Roger till Hanna.

Det var kort efter den här resan som de i juli 2012 blev inkallade till läkarens kontor och fick beskedet om cancern. Bröllopet var redan inplanerat att hållas under hösten.

– När vi kom utanför sjukhusdörrarna sa Roger att han inte ville att vi skulle skjuta upp bröllopet. Så kände jag med och jag blev så glad att han ville samma som jag.

Därefter gick det snabbt. De startade med cellgifter i augusti. I början av oktober genomgick Roger ytterligare en operation, varpå han blev sjukskriven och hela tiden sämre. I slutet av oktober hölls bröllopet på Nösunds värdshus under en vacker och solig hösthelg.

Hanna visar mig fotoalbumet. Jag fastnar för en bild. En i svartvitt. Roger lutar sitt huvud och sin kind mot Hannas stora mage. Han håller en hand försiktigt över den vita klänningen. Roger blundar. Därinne ligger det ett litet flicke- barn. Rogers flicka.

Roger blev stadigt sämre under hösten och Hanna skötte allt i hemmet. Hon bytte hans stomipåsar, hon ordnade med all medicin, hon gav honom morfin. I december förelog vården att Roger skulle flyttas till ett hospice. Men Hanna hade bara ett mål i sikte. Roger skulle inte flyttas till något hospice. Han skulle fortsätta leva, åtminstone tillräckligt länge för att få se sitt barn.

Men i januari var Hannas krafter helt slut, hon var i åttonde månaden och hon orkade inte mer. Hon insåg att han behövde flyttas. Fast nu sa vården att det handlade om dagar – han kunde inte längre flyttas.

Tidigt i gryningen den 10 januari 2013 tog Roger sina sista andetag hemma i sängen i Kungsladugård. Hanna satt med honom i knät och höll honom om bröstet och huvudet. Han rosslade till och så blev han stilla. Roger hade dött.

Men för Hanna fortsatte det. Hon hade en inbokad tid på mödravårdscentralen för undersökning och ultraljud samma eftermiddag. Och på något sätt tog hon sig dit. Hon mötte döden och det nya livet inom loppet av några få timmar.

I slutet av februari födde Hanna sin och Rogers lilla dotter Tova.

Om känslor var färger, berättar Hanna, så skulle hon beskriva dem som klara hela tiden. Sorgen var stark. Liksom glädjen. Färgerna var aldrig grumliga. Det var enskilda, separata känslor som egentligen aldrig riktigt krockade med varandra, de gick hand i hand.

Hanna tittar mig stadigt i ögonen. Hon har inte haft något val egentligen, men hon har ändå fattat ett beslut. Hon har bestämt sig.

– Jag valde att inte trilla över kanten. Jag gick längs med en avgrund. På ena sidan var det ett grönt, vackert landskap. Men när jag tittade ner åt andra hållet såg jag en mörk ravin som var 300 meter djup. Det är klart att det hade varit skönt att bli intagen i tre månader. Men det var inget alternativ. Jag har hela tiden valt livet.

Vi går ut på en promenad i vårsolen. Hit till Röda sten gick Hanna och Roger ofta. Men Hanna tittar inte tillbaka längre. Livet är här, det är med hennes dotter som hon leker med, och livet – det är underbart, säger Hanna och vänder ansiktet mot solen.

– Om framtiden vet jag inte mycket. Det enda jag vet är att det inte kommer bli som jag har planerat.