Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Göran Johansson vid Ostindiefararen Götheborgs ankomst till Kina.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Han var stadens självklare ledare

"Tänk om man skulle lyssna på alla opinioner. Då hade ingenting hänt i den här stan". Orden är Göran Johanssons. Platsen är Avenyn och tiden en augustidag 2006 under pågående friidrotts-EM.

Medan vi promenerade längs maratonbanan genom centrala Göteborg bemötte Göran Johansson kritiken att han bara var intresserad av jippon och evenemang. Han förklarade att satsningen på turism framförallt var ett sätt att skapa fler jobb. Turistnäringen ger sysselsättning åt många unga som annars har svårt att få riktiga arbeten, menade han.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Göran Johansson gillade inte att kallas Göteborgs starke man, men var under många år stadens självklare förgrundsfigur. Och oavsett vad man tyckte om hans ledarstil och politiska prioriteringar var det svårt att inte imponeras av denne "jävel på att bestämma".

Precis som partikamraten i Malmö, Ilmar Reepalu, blev kommunpolitikern Göran Johansson med tiden också rikskändis. Förklaringen var inte bara hans handlingskraft, utan även kontroversiella idéer om invandring och ett ständigt ifrågasättande av den egna partiledningen. Varken Göran Persson eller tidigare försvarsministern Leni Björklund lär någonsin glömma de fräna attackerna från S-ledaren i Göteborg.

Göran Johansson var i första hand göteborgare, inte socialdemokrat. Och hans kärlek till staden och uppriktiga vilja att göra gott gav resultat. Med hans namn högst på valsedeln lockades tusentals annars borgerliga väljare att rösta på Socialdemokraterna. Allra starkast var "Johansson-effekten" 2006, då S i kommunvalet nådde rekordhöga 36 procent, sju procent mer än i valet till riksdagen.

Under hela sin politiska karriär hade Göran Johansson nära kontakt med både fack och näringsliv. Han körde ofta in till verkstadsklubben på SKF för en förmiddagsfika och tjugo år efter det att han lämnade jobbet på kullagerfabriken satt han kvar som arbetstagarrepresentant i SKF:s styrelse. I den rollen trivdes han, inte minst för möjligheten att få resa och skaffa nya erfarenheter, både av Östeuropa efter murens fall och av den växande kinesiska ekonomin.

Utvecklingen i Kina intresserade och fascinerade honom. Det första avtalet mellan vänorterna Göteborg och Shanghai skrevs redan 1986, men det var under Göran Johanssons tid i kommunledningen som relationen fördjupades. Han åkte gärna med stadens delegationer för att lära och knyta nya kontakter.

En av höjdpunkterna i Göran Johanssons liv har också med Kina att göra. Den där stekheta junidagen 2007, då Ostindiefararen Götheborg kom tillbaka efter sin jungfruseglats, var han stolt. Pojkaktigt konstaterade han att "äventyret" hade förverkligats. Tillsammans med tusentals göteborgare, Sveriges kung och den kinesiska presidenten fanns han på plats på Frihamnspiren för att välkomna båten hem.

Ett annan viktig händelse, men av helt annat slag, var diskotekbranden vid Backaplan. Natten mellan 29 och 30 oktober 1998 drabbades Göteborg av den värsta katastrofen i modern tid. 63 ungdomar dog och mer än 200 skadades i den anlagda branden.

Göran Johansson hade nyligen lagt sig när han blev uppringd och uppmanad att ta en taxi till Gårda, där räddningstjänsten har sina lokaler. Så snart han kom dit och blev medveten om katastrofens omfattning kallade han samman kommunstyrelsen. I efterhand har även politiska motståndare tackat för ett starkt ledarskap.

EU-toppmötet och Göteborgskravallerna 2001 satt länge kvar som en tagg, men i efterhand upplevde inte Göran Johansson de dramatiska händelserna som något personligt misslyckande. Han hade gjort vad han kunnat för att skapa dialog med demonstranterna. När polisen sedan överreagerade med avspärrningar och gripande av oskyldiga var allt förgäves.

Om Göran Johansson själv fått bestämma, hade varken de spektakulära händelserna eller de stora monumenten (som bygget av Operan, Götatunneln eller nya Gamla Ullevi) kommit högst upp på listan över hans livsgärning. Istället talade han ofta om Göteborgskalaset som något av det bästa han varit med och hittat på.

Göran Johansson beskrev kalaset som ett verkligt integrationsprojekt. Han älskade att se glada göteborgare i alla åldrar och med olika etnisk bakgrund "knö" i sommarvärmen bland stånd och restaurangtält, där det serverades kebab, langos och räkmackor. Med musikscener och dansbanor förvandlades centrala staden till ett jättelikt Liseberg, men utan att man behövde betala entré.

Gothia cup hörde också till hans favoritevenemang. Berättelser om hur barn och ungdomar i hela världen varje år längtar att få åka till Göteborg kunde få honom rörd till tårar. I Göran Johanssons ögon var den internationella fotbollsturneringen något mycket större än både VM och EM.

Att denne store man hade nära till sina känslor kan många intyga. En del minns med fruktan det häftiga humöret och de koleriska utbrotten, medan andra överraskats av hans känslighet. Inte minst blev vi journalister ofta förvånade över hur arg och ledsen Göran Johansson kunde bli av någon artikel i GP.

Själv har han förklarat reaktionen med att han kände sig maktlös inför det skrivna ordet. Som talare och debattör var han lysande, men när det kom till att plita ner åsikter på papper blev det stopp. Under åren som facklig ledare kunde han sitta i timmar för att få ihop ett par meningar till verkstadsklubbens årsberättelse.

Respekten för skrivandet kan ha sin bakgrund i att Göran Johansson slutade skolan redan som 15-åring. Eftersom både pappa och mamma jobbade på Kulan var det naturligt för sonen att, efter avslutad folkskola, kliva över till andra sidan av Artillerigatan i Gamlestaden och utbilda sig till reparatör på SKF:s verkstadsskola.

Göran Johansson stannade kvar i de nordöstra stadsdelarna hela sitt liv. De sista åren bodde han omväxlande i bostadsrätten på Krönet i Kortedala och i sommarstugan i Hålanda, där han snickrade, jobbade i trädgården och plockade svamp. Han behöll sina vänner från förr och lät sig aldrig imponeras av människor med fina titlar eller stora förmögenheter.

Tack vare många uppdrag, bland annat i flera bolagsstyrelser, tjänade han betydligt mer än vad de flesta ens kan drömma om. Men pengar var inte särskilt intressant för Göran Johansson, som överlät skötseln av privatekonomin åt sin livskamrat Elisabeth. Trots att han under åren fick många ovänner och arga kritiker, blev han aldrig beskylld för att agera för egen vinnings skull.

Medan vi promenerade längs maratonbanan steg solen och temperaturen. Strax före Valand drog Göran Johansson av kavajen, torkade sig i pannan och jämförde svensk högsommarvärme med kinesisk hetta och luftfuktighet. Han berättade hur han i Shanghai kunde "vrida ur slipsen och hänga livremmen på tork".

På vår väg nerför Avenyn var det flera personer som hejade och ville byta några ord. Det syntes att Göran Johansson njöt av de här spontana mötena. Då och då lär han ha hoppat på en spårvagn och åkt några hållplatser, bara för att komma nära några vanliga göteborgare och få "tjöta" bort en stund.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.