Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hamnbolaget som kommunen glömde

Hyror som inte höjts på fyrtio år. En kultur som präglats av tjänster och gentjänster och där svarta pengar under bordet har gett förtur. Välkommen till Grefab, det kommunala bolaget med båtplatser för över sjutusen göteborgare.

Det började med ett telefonsamtal om en hamnkapten i Björlanda kile. Tipsaren lät påtagligt nervös och krävde omedelbart anonymitet. I sju år hade han som många andra köat för att få en båtplats i en av kommunens hamnar och den ville han inte riskera genom att framstå som obekväm.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men hamnkaptens lönsamma extraknäck hade irriterat den orolige tipsaren under lång tid. Det kan ju bara inte vara korrekt. Vem i kommunen hade egentligen gett den heltidsanställde hamnkaptenen ensamrätt att på arbetstid kränga bensin och diesel i norra Europas största småbåtshamn?

– Om bensinpumparna här utanför krånglar, vem ska man kontakta då? frågar vi kvinnan bakom disken på Grefabs röda hamnkontor vid Björlanda kile.

Hon pekar ut genom fönstret, bort mot kranarna där några medelålders män arbetar med att vinscha upp båtar inför vintern.

– Du kan kolla med han som går därute vid det röda skjulet, han i Grefab-jackan. Han brukar fixa det, säger hon.

Mannen i Grefab-jackan är sedan lite mer än trettio år heltidsanställd på Björlanda kile. Samtidigt har han i praktiken, med ledningens goda minne, haft ensamrätt att sälja drivmedel till 2 400 båtägare på den egna arbetsplatsen.

Att han tog över de två pumparna sågs troligen som en smidig lösning när OK 1990 inte längre var intresserade av att driva verksamheten.

Den lilla macken har med åren blivit ett lönsamt extraknäck.

Nyligen investerade hamnkaptenens handelsbolag i en helt ny kiosk och kafébyggnad.

– Jag frågade dåvarande vd:n om det var okej, och det var det, säger hamnkaptenen i dag om sitt extraknäck.

Men tillägger:

– Om den nya vd:n är av en annan uppfattning är det inte mycket jag kan göra åt det.

Fyra trappor upp i gamla apotekare Forsells sekelskiftesfastighet i centrala Göteborg ligger Grefabs kontor. Här administreras bolagets drygt 7 300 båtplatser.

De ljusa rummen, med högt i tak, stuckatur och höga spröjsade fönster ut mot Drottningtorget och Brunnsparken, minner från tiden då lokalerna var apotekarfamiljens bostad.

Själva apoteket låg i gatuplanet där en av Göteborgs sista fotobutiker, Japan Foto, ligger i dag.

– När jag började här i januari var det som att träda in i en miljö från femtiotalet, säger Ann-Christine Alkner-Dahl, nytillträdd vd, när hon tar emot på sitt kontor.

Ena kontorsväggen tas upp av stora fotografier på Grefabs nio kommunala småbåtshamnar och hon sticker inte under stol med att det är en, för henne, i många stycken främmande verksamhet hon blivit utsedd att basa över.

Hon har egentligen aldrig arbetat med hamn- eller båtfrågor och låter mig förstå att hennes tidigare uppdrag som ledare för Göte­borgs stads arbete för stärkt internkontroll och ökad öppenhet kan ha spelat in när hon med kort varsel utsågs till tillförordnad vd.

Hennes företrädare fick sparken med motiveringen att ägare och vd ”har olika syn på hur bolaget bör utvecklas framöver”.

Det är Ann-Christine Alkner Dahl själv som bjudit in oss efter att vi börjat ställa frågor om den lilla anspråkslösa hamnmacken i Björlanda kile.

– Det är lite knepigt, förklarade hon i telefonen när hon bjöd upp oss till kontoret.

Då hade informationen om att GP begärt ut arrendeavtalet och hamnkaptenens gulnade anställningsavtal snabbt spridit sig till kommunledningen vid Gustaf Adolfs torg.

Väl uppe på sitt kontor lägger Ann-Christine Alkner Dahl bokstavligen allt på bordet: om den lilla hamnmacken på Björlanda Kile och om bolaget.

– Det här hade jag aldrig rekommenderat styrelsen att godkänna i dag. Det är inte olagligt, men det är en bisyssla som jag menar är förtroendeskadlig, säger hon.

Det innebär i praktiken att ni har gett ensamrätt till drivmedelsförsäljning i norra Europas största småbåtshamn till en av era anställda.

– Du hör ju, det skulle inte ske i dag.

Anledningen till att hon inte gjort något åt bisysslan är, enligt Ann-Christine Alkner Dahl, att hamnkaptenen ändå ska sluta under hösten.

Hon beskriver Grefab som en eftersläntrare i den stora kommunala jättekoncernen. Och det är inte färgerna på tapeterna eller möblemanget som Ann-Christine Alkner Dahl syftar på när hon beskriver bolagets miljö som hämtad från 50-talet.

Det är bolagskulturen.

– Det har varit väldigt mycket som det var förr i världen, säger hon och berättar att det första hon fick göra var att be registratorn att använda bläckpenna i stället för blyerts när hon för hand diarieförde alla in- och utgående handlingar.

Grefab har levt sitt eget liv. De är inte anslutna till kommunens övriga infrastruktur. De har egen server, egen telefonväxel och egna rutiner. Mycket av det Alkner Dahl berättar om känns igen från de senaste årens beskrivningar av Göteborgsandan. En kultur av tjänster och gentjänster där allt kanske inte görs helt efter regelboken, men efter en tolkning av vad som är bolagets och båtägarnas bästa. Hon är noga med att betona att det handlar om en kultur och inte enskilda medarbetare.

– Man har betraktat Grefab som ett privat företag, men inte ens ett privat företag kan leva så utanför alla juridiska ramar som man gjort här. Den röda tråden har varit nonchalansen inför legaliteten, säger Ann-Christine Alkner Dahl och berättar att samma eftermiddag som hon tog över ledningen av bolaget damp en färsk revisionsrapport ned på hennes skrivbord.

I stort sett varje fråga som Göteborgs stad prioriterat de senaste åren sågades: den interna kontrollen, etikreglerna, inköpsreglerna, enorma brister i efterlevelsen av lagen om offentlig upphandling.

Bolaget kom undan med en så kallad erinran, det näst mest allvarliga påpekandet som stadens revisorer kan ge.

– Jag hade förstått att det var problem i Grefab, men inte att det var av den här digniteten. Uppriktigt sagt tror jag inte heller att styrelsen förstått det. Min vice ordförande var tagen när han lämnade över rapporten till mig, säger Ann-Christine Alkner Dahl.

Hennes uppdrag från styrelsen har allt­sedan dess varit att genomlysa och ”städa upp bolaget”.

Det blåser upp till storm över hamnen i Björlanda kile. På vinterförvaringsplatsen, ett stenkast från havet, står Johan Eneström på huk under sin Vindö 18 och säkrar stöttorna med ett par spännband. Enligt väderprognosen från SMHI kan stormen Simone om några timmar nå 25 meter per sekund, i byarna nästan det dubbla.

– Jag har ringt Grefab så många gånger, jag har mejlat. Men inget sker. De tycker väl att jag är en sån där jobbig djävel, säger han.

Det har handlat om stort som smått. Påpekanden om att stuprör saknas på båthus och förrådslängor, vilket fått förrådsdörrar och fasader att ruttna sönder. Takpappen som slitits loss från båthusens tak och låter regnet tränga in.

Segelbåten som sjönk för något år sedan och fortfarande ligger som ett vrak vid en av bryggorna har Johan Eneström också sagt till om. Förutom masten som skjuter upp ur vattnet och ett par fendrar som guppar vid vattenytan syns bara konturerna av vad som en gång var en normalstor, sjöduglig segelbåt.

Enligt hamnkaptenen är det ett försäkringsärende som gått i stå.

– Allt verkar vara en enda röra, det enda de har ordning på är att hamnavgiften ska betalas och den ökar med ett antal procent varje år, säger Johan Eneström.

Hans tjat får stöd i de senaste revisionsrapporterna där det framgår att Grefab inte på många år haft en underhållsplan för sina hamnar. I stället för att systematiskt se över och åtgärda skador har man lappat och lagat.

Det eftersatta underhållet värderades nyligen till en kostnad på 70 miljoner kronor, inte långt från vad hela bolaget omsatt de senaste två åren.

I våras reagerade Johan Eneström på att en medlem i den egna båtföreningen påstods ha tvingats betala en anställd vid sidan av för att kunna sjösätta sin båt.

– Medlemmen berättade att han gav 300 kronor till Grefabs personal för att de inte skulle ställa vagnar och traktorer framför sjösättningskajen, säger Johan Eneström.

Han beskriver svaret från Grefab som en axelryckning. Bolaget undersökte saken och konstaterade att det var ett enstaka tillfälle för ganska många år sedan.

– För mig är det svarta pengar oavsett, säger Johan Eneström och han är säker på att det inte var en engångsföreteelse.

Att svarta pengar förekommit är Ann-Christine Alkner Dahl överens med honom om. För ett par år sedan försvann handkassorna från hamnkontoren för att försvåra den svarta ekonomin.

– Det har funnits en sådan kultur, men den är borttvättad. Inga pengar, ingen sprit, på sin höjd kan en nöjd båtägare få skänka en chokladask som ställs in på bordet i fikarummet, hävdar hon.

Hos flera vi möter i hamnen den här blåsiga dagen är det tvivel kring kösystemet som kommer upp. Ryktena är många om att vissa kan gå före kön till en egen båtplats, antingen genom kontakter eller genom att betala.

Men i frågan om köerna är Ann-Christine Alkner-Dahl mycket bestämd. Det är inte möjligt, kösystemet är i ordning, menar hon.

På bordet står tre pärmar med gulnade avtal. En del är daterade 1958, andra är från Grefabs bildande 1973. Här och var finns överstrykningar och små handskrivna tillägg. En gräll post it-lapp på ett avtal meddelar att hyran höjts, en annan post it-lapp att ett nytt företag tagit över.

– Jag har aldrig varit med om något liknande det vi ser här i Grefab. Jag har jobbat i offentlig verksamhet i 42 år och har varit med om det mesta, politiska församlingar som röstat om huruvida de ska följa lagen eller inte, allt möjligt sådant, men jag har aldrig sett maken till brist på respekt för avtal.

Det säger Ulf Dermark, pensionerad stadsjurist i Göteborg med förflutet som både kommun- och stadsbyggnadsdirektör. Sedan tidigt i våras har han varit utlånad till Grefab för att få ordning i bolagets avtalsröra.

Det handlar om arrendena på Grefabs mark, rätten att mot ersättning bedriva verksamheter i de kommunala hamnområdena. En del arrenden är i andra hand, en del i tredje, fjärde, ja till och med femte­hands­arren­den har påträffats vid en granskning som Ulf Dermark gjort.

Detta trots att Grefab enligt egna avtal med Göteborgs stad inte ska hyra ut mark ens i andra hand utan kommunens medgivande.

– Vi kan säga så här, och det är inget att hymla om: Det är stora brister i avtals­situa­tio­nen, väldigt rörigt. Och det har varit så länge, säger han och menar att det är så stora brister att han ställer sig frågande till om avtalen i pärmen över huvudtaget är giltiga i många fall.

Det innebär att för ett fyrtiotal verk­sam­heter i hamnarna, allt ifrån uthyrning av surfingbrädor till båtvarv, råder helt oklara förhållanden för marken där deras verksamhet bedrivs. I teorin skulle markägaren, Göteborgs stad, kunna gå in och kräva att verksamheterna läggs ner i morgon, att byggnader rivs och att marken ska återgå.

I praktiken har det inneburit att Grefab förlorat kontrollen över vilka verksamheter som bedrivs i de egna hamnarna. En delegation från Grefab och Fastighetskontoret har gått från hamn till hamn för att undersöka vad som egentligen finns där. Man har bland annat hittat en lägenhet i hamnen där folk bott utan Grefabs kännedom och verksam­heter som inte betalat arrenden på åratal.

Minst en arrendator har, enligt bolagsledningen, inte fått höjd hyra sedan 1973. En del verksamheter har fortsatt betala hyra och blivit kvar trots att de blivit uppsagda, andra (men de är få) har fått betala för mycket.

– Ibland kan det vara okända arrendatorer eller så kan arrendatorn vara död sedan länge. Men någon driver ändå vidare en verksamhet på platsen, säger Ulf Dermark.

För två veckor sedan gick Grefab ut med ett brev till alla arrendatorer och meddelade att man ska säga upp avtalen för omförhandling. Först tidigast i början av 2015 kan alla nya avtal vara färdiga.

Julen 2012 intervjuades kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Anneli Hulthén, i GP. Hon berättade att hon började känna sig som en städtant efter alla skandaler med mutor, jäv och oegentligheter i kommunen. Sedan Uppdrag gransknings avslöjande för tre år sedan har Göteborgs stad satsat mycket tid och pengar på att stärka den interna kontrollen och få bort en ålderdomlig handslagsmentalitet av tjänster och gentjänster. Bolagens verksamheter har setts över och de har knutits hårdare till politiken vid Gustaf Adolfs torg.

Varje sten skulle det lyftas på.

Grefabs styrelseordförande Arne Lindström (V) har inget svar på varför bolaget inte riktigt hängt med i utvecklingen.

– Jag får en känsla av att det inte bara varit i Grefab som man har jobbat på i sin egen lunk och inte sett att man varit en del av Göteborgs kommun trots att man är ett kommunalt ­bolag.

Han är självkritisk och menar att han och de andra styrelseledamöterna möjligen kunde ha ställt djupare frågor, men det var först när revisionsrapporten kom i januari som de förstod allvaret.

– Jag vet inte om det har varit av tradition, att man inte varit riktigt vaken eller hängt med i vad som händer i kommunen.

Men detta med vikten av intern kontroll, att också bolagen är en del av staden, det kan väl inte ha undgått någon i Göteborg under de senaste åren?

– Precis. Och vi var överraskade över ­revisionsrapporten, den starka kritiken.

Samtidigt har det funnits varningssignaler.

Den tidigare stadsjuristen Gunnar Andersson säger till GP att han påtalade risker med Grefab för drygt fem år sedan.

– Vi gjorde kontinuerliga strategiska riskinventeringar av kommunens verksamheter och Grefab var en av dem vi fann risker hos.

Det handlade om två huvudproblem som han minns det: en misstänkt olovlig subvention av verksamheter i hamnen genom låga arrenden och att företaget inte tillämpade lagen om offentlig upphandling.

Men han beskriver det som att han inte fick gehör i kommunledningen, även om de subventionerade arrendena kom upp på bordet några år senare då en långdragen förhandling mellan Fastighetskontoret och Grefab inleddes.

Vi är tillbaka på Ann-Christine Alkner Dahls kontor. Hon är inte längre tillförordnad vd, styrelsen har gett henne fortsatt förtroende. Utanför hennes fönster pågår byggarbetet med hotellet i Brunnsparken. Spårvagnarna gnisslar sig fram nere på ­gatan.

Tror du att det kan dyka upp fler överraskningar?

– Det har styrelsen frågat mig vid varje möte. Jag svarar varje gång att jag hoppas att det inte kommer upp fler gråsuggor när vi vänder på stenarna. Jag hoppas att vi är igenom det här nu och kan ägna oss åt vår verksamhet i stället.

---------------------------------------------------

FAKTA: Grefab ägs av fyra kommuner

• Grefab, Göteborgsregionens Fritids­hamnar Aktie­bolag, bildades 1973 och ägs av Göteborgs stad, Mölndals kommun, Partille kommun och Ale kommun.

• Göteborgs stad har med sina 80 procent en klar majoritet av ägandet. Bolaget ska följa stadens dokument och riktlinjer.

• Det huvudsakliga syftet med bolaget är att anlägga, äga, driva och utveckla fritidsbåtshamnar inom de fyra ägar­kommunerna.

• Grefab har cirka 20 anställda som arbetar inom den centrala administrationen eller vid någon av bolagets sex be­man­­nade hamnar, som var och en har en heltids­anställd hamnchef. Några obe­mannade hamnar ingår också i bolaget.

---------------------------------------------------

FAKTA: Skarp kritik från revisorerna

I en rapport från revisionsfirman KPMG konstateras en lång rad brister inom Grefab. Detta är bara några av punkterna:

• Avsaknad av uppföljning avseende avtalstrohet

”Grefab saknar en rutin för periodiska uppföljningar av bolagets inköp kopplat till lagen om offentlig upphandling. En avsaknad av en uppföljande rutin ökar risken att det sker inköp som bryter mot LOU och för vilka Grefab kan bli skyldiga att betala upphandlings­skade­avgift.”

• Avsaknad av riktlinjer för mutor, bestickning och närståenderelationer

”Grefabs inköpspolicy behandlar mycket kortfattat mutor, jäv och bestickning. Dock saknas det konkreta rutiner som utförligare beskriver och exemplifierar förväntat förhållningssätt i dessa frågor.”

• Otillåten direktupphandling

”Grefab har under granskningsperioden köpt begagnade entreprenadmaskiner för 2,7 Mkr av tre företag. Enligt bolaget finns det inte ekonomiska resurser att köpa nya maskiner, vilket medför att bolagets tvingas köpa begagnade maskiner. Grefab har inte dokumenterat bakomliggande anledningar till varför det genomförts direktupphandlingar av entre­prenad­maskiner.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.