Hur är läget?
- Jo, det är fint tack.
Var är du nu?
- Jag är här i Göteborg, jag bor ju på Näset och pendlar just nu upp till Stockholm och Chinateatern på helgerna.
Du är från Umeå, varför blev det Näset?
- Det var en lång resa däremellan. 1979 flyttade jag till Stockholm där jag slog igenom med Noice och Easy Action. Från 1986, när jag börjat i Europe, bodde vi utomlands, bland annat i London, Los Angeles och i olika skatteparadis som Bahamas. Vi trodde inte att det skulle fortsätta att gå så bra för bandet hela tiden så det var ett försök att spara pengar. Men den planen kom och bet oss ordentligt i arslet flera år senare. Vi sköntaxerades med miljonbelopp allihop när vi kom tillbaka hem.
Och sedan blev det Näset då eller?
- Jag flyttade till Göteborg när jag träffade min kära fru Pia 1995. Vi bodde först på Olivedalsgatan i tio år men sedan 2005 bor vi i radhus på Näset.
Efter två säsonger på Chinateatern i Stockholm flyttar snart rockmusikalen Rock of Ages in på Rondo här i Göteborg. Hur laddar du inför att uppträda på hemmaplan?
- Den stora grejen för mig är att det ska bli så fantastiskt skönt att slippa resa. Jag har pendlat till Stockholm och ibland åkt direkt från showen till Los Angeles, Italien eller någon annan stans för att spela. Det har varit hektiskt att kombinera musikalen med mitt dayjob som ju är min musikkarriär.
Vad har du att säga om din rollkaraktär?
- Grejen är att när jag fick frågan av Bosse Andersson på 2Entertain om jag ville vara med så hade jag inte ens hört talas om Rock of Ages. Så han tog med mig till London och vi såg uppsättningen där. Men jag såg inte mig själv någonstans i den och jag förklarade att jag inte ville stå och spela i ett band långt bak i mörkret.
Vad fick dig att ändå hoppa på?
- Jag fick veta att jag skulle skrivas in i den svenska versionen av showen och spela en överdriven version av Kee Marcello och vara ett av affischnamnen. Den svenska uppsättningen är unik på det sättet att jag är inskriven i manus som en ny karaktär. Den finns inte i vare sig Broadway, Las Vegas eller West End-versionerna.
Hur känns det att spela sig själv?
- Det känns bra. Men det är ju otroligt svårt att få till en ersättare. Peppar, peppar är jag sällan förkyld eller magsjuk men vi får se vad de kommer fram till den dagen det händer.
Vilket är ditt favorithäng i Göteborg?
- Mitt absoluta favoritställe är hemma på Näset. Eftersom jag reser så mycket är det där jag helst håller till.
Du heter ju egentligen Kjell Löfbom och har svarat tusen gånger på varför det blev just Kee Marcello. Orkar du dra det igen?
- Ja, absolut. Men nu heter jag faktiskt inte Kjell Löfbom längre utan har bytt för bara några månader sedan till Kee Marcello Löfbom. Jag var på turné i Taiwan och skulle flyga hem från Taipei. Arrangören hade bokat biljetter till Kee Marcello men eftersom det stod Kjell Löfbom i mitt pass gick det ju inte alls. Det och en massa annat, som att jag får en hel del post som inte går att hämta ut, gjorde att jag till sist bytte.
Men hur kom det sig från början?
- Det är en märklig historia som kommer sig av att jag först var med i ett band som hette Kee and the kick. Men jag var inte Kee, det var sångerskan som hette det. Men när jag började hänga på Ritz var det folk som började snacka om vem jag var. De trodde att jag var Kee och på så sätt blev det mitt smeknamn. När vi sedan skulle komma med vår första mini-LP med Easy Action läste jag mycket Mario Puzo och tyckte på nåt sätt att Marcello lät bra. Det fanns en livs levande maffiaboss i USA på 60-talet som heter så. Senare fick jag veta att han varit misstänkt för mordet på JFK, så det var väl inte direkt det bästa man kunde döpa sig till då.
Du gav ut en självbiografi 2011, Rockstjärnan gud glömde. Varför heter den så?
- Det kändes som att gud glömde bort mig där ett tag. Man måste nog läsa boken för att riktigt förstå vad jag menar.
I boken skriver du om alltifrån hur du mobbades som liten, till missbruk och bråk om pengar. Varför ville du berätta?
- Jag tänkte att när jag gör en självbiografi vill jag gå all in och berätta hur det verkligen var, även om skiten.
Bråket om rättigheter och pengar som du haft med Europe, är det över nu?
- Nej, det är inte löst. Men för tillfället har jag ett jättebra liv och har inte lust att förpesta det med att sitta i en massa rättegångar. Jag vill inte bli en ny Håkan Lans, även om han fick rätt om sina patent till slut. Dessutom går det ingen nöd på mig utan det går tvärtom riktigt bra nu.
Nu är du 53 år och firar 30 år som professionell artist. Har du peakat?
- Nej! När jag var 15-16 år läste jag i en musiktidning om Rolling Stones. Reportern frågade sig när de skulle lägga av, tyckte att de började bli för gamla. Tänk om den som skrev det hade vetat då att de skulle fortsätta att vara bland de största i världen nästan 40 år senare.
Till nåt helt annat – vad säger du om det maktmissbruk och fiffel i stadens kommunala bolag som framkommit den senaste tiden?
- Det är tråkigt men tyvärr föga förvånande. Där det finns pengar och makt finns även folk som vill parasitera på det hela.
Går det att rocka skiten ur göteborgsandan?
- Det måste bli ett rungande ja på den frågan. Självklart går det att göra det!
Lyssna på vår Spotifylista här:
http://open.spotify.com/user/115793023/playlist/3QZavEfbvdeAeKJkEoFMxh
