Hallå eller! Britt-Marie Mattsson

Vad ska du göra i helgen?

- Jag ska vara på landet, Kullavik. Jag har tänkt att ta sommarens första bad i havet, om det inte är för kallt.

Hur ser annars din sommar ut?

- Jag blandar jobb och ledighet beroende på vad som händer i världen. Jag har inga problem alls att koppla av arbetet. Jag ligger gärna i soffan eller i en solstol och läser eller gör ingenting alls. Jag tänker inte ens, så illa är det. Kanske rycker ett ogräs om jag ser det, men jag kan också avstå från det. Om en dag förflyter utan att jag gjort något tycker jag att det är härligt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

- Jag går upp tidigt och sätter på CNN och radion för att informera mig om vad som hänt under natten. Jag läser snabbt igenom GP, DN, International Herald Tribune och ofta kvällstidningarna. Sedan går jag ut på nätet och tittar vidare och ringer ganska många samtal. Sedan brukar jag skriva mina texter ganska sent för att jag vill ha det senaste i tidningen. Ibland går jag in på Twitter också, mest för att se hur tarvligt folk skriver.

Jasså?

- Det handlar både om hur illa folk formulerar sig och hur ointressanta deras tweets är. En del har som yrke att vara kvicka och kan få till något kul, men de är inte så många. I stället har de flesta för nära till tangenterna och kan inte avstå från en plump kommentar. Som Marita Ulvskog som plötsligt körde hårt mot Annie Lööf under Almedalen, totalt onödigt. Allt som kommer upp i hjärnan får de ur sig på två sekunder och det får de ofta anledning att ångra senare. Jag skulle aldrig någonsin blogga eller twittra själv. Jag tycker inte att jag har något att säga i det formatet. Jag råkar tro att folk inte är så intresserade av om jag till exempel har varit och köpt bullar, det är jag knappt intresserad av själv.

Hur mycket reser du i jobbet?

- Ganska mycket, även om det var mer förr. Men man hinner inte se så mycket utan allt är fokuserat kring jobbet. Jag tänker fortfarande på att jag varit många gånger i Indien, men har aldrig kunnat se Taj Mahal. Jag har besökt Thailand flera gånger, men där har jag inte sett något av värde mer än flyktingkatastrofer och gränsen till Kambodja. Det är lite tråkigt, men det är så det blir.

Du har bevakat varje amerikanskt presidentval sedan 1976, vad är det mest fascinerande med politiken i USA?

- Det är uthålligheten i den politiska processen. Politiker och medier struntar i om någon tycker att det är för utdraget. Ska man bli amerikansk president finns ingen genväg. I Sverige är valkampanjerna jättekorta och ändå tycker politikerna att det är så jobbigt och utmattande. I USA är det ingen som ömkar dem, där är det en uthållighetsmatch också. När man håller på så länge riskerar man 6,7 gånger om dagen att snubbla i en intervju och säga något som förgör en fullständigt. Det är roligt att det går att komma nära kandidaterna i början av primärvalet. Man står i princip under kandidatens armhåla när denne ska häva sig fram och hälsa på någon väljare. Det är också en udda sysselsättning att vilja bli president och det är speciella människor som söker sig dit. Det är inte sådana som du och jag. De har totalt märkliga egon.

Hur menar du?

- Det är människor som kan samla familjen en fredagskväll och berätta att de har tänkt bli president i världens supermakt. Personen själv tycker att det är helt naturligt att han ska bli det, men inte nog med det, familjen tycker också att det känns helt okej. För de flesta skulle ju tanken svindla och man skulle känna "det klarar väl inte du av". Vi kan inte ens föreställa oss hur det tänker, för de är inte som vi. De kan vara med flera gånger i rad, åka på nöten och ändå komma tillbaka. Som Mitt Romney, han har varit med förr och blivit ratad av väljarna varje gång. En normalt funtad människa ger upp. Men nu ligger han nästan jämnt skägg med den sittande presidenten, det är inte en människa av normal kaliber.

Hur skapas en sådan människa?

- De har starka egon och en omgivning som intalar dem att de är speciella. Till slut tror de på det själva. Som George W Bush. Jag såg honom i aktion 1980 då han var kampanjgubbe för sin pappa i New Hampshire. Det var på den tiden han fortfarande drack sprit. Han var en kul prick som gick runt i en bar och drog roliga historier. Han är kvick och drastisk, på den elaka sidan. En rolig figur där uppe i snödrivorna. Men hade man då vetat att den där slarvern och hans pappa skulle dominera amerikansk politik i 20 år hade man kanske gett honom lite mer uppmärksamhet. Men det är det som är intressant med det politiska livet, det finns så mycket man inte förstår.

Hur väcktes ditt intresse för utlandet?

- I mitt barndomshem hade vi en stor kortvågsradio som kunde ta in hela världen. Pappa satte på den varje morgon och vi lyssnade. Jag minns Ungern 1956, det raspade där i högtalaren och jag förstod att det var något stort på gång. Vi hade också mycket tidningar hemma, svenska och utländska, som fångade mitt intresse. När jag växte upp hände det sedan mycket i världen med Vietnamkriget och kolonialväldena som föll. Sammantaget stärkte det mitt utlandsintresse ytterligare.

Du fick nobben på journalistutbildningen två gånger, var det nära att du satsade på en annan karriär?

- Nej. När jag inte kom in där gick jag till GP och erbjöd mig att arbeta gratis. De tackade ja och jag fick börja. När jag sedan kom in på utbildningen hade jag redan hunnit jobba på tidningen ett tag.

Du började på GP 1968, minns du ditt första jobb?

- Robert Kennedy hade skjutits i Los Angeles, det var en jättenyhet. Jag fick intervjua en person i Göteborg som hade varit klasskamrat med skytten. Sedan blev det både högt och lågt för mig. Bland annat fick jag åka ut till en man som sa att han hade en grävling som var tam som en hund. Vi hade skickat ut reportrar och fotografer till honom tidigare, men då var djuret aldrig där. När jag kom sa gubben att grävlingen låg under verandan. "Han måste ut om det ska bli någon artikel", sa fotografen. Så gubben sträckte sig in under verandan, men då tog grävlingen ett jättebett om hans hand och bett honom något förbannat. Det togs ändå en bild och gubben såg vilt skrikande ut. Men vi hade så dåligt tryck på den tiden så det skulle inte synas i tidningen att han var alvarligt biten. Jag försökte skriva en trevlig text om det hela, men det slutade som en bildnotis, minns jag. Det gick inte att rädda det till en artikel.

Du är 64 år nu, hur länge till fortsätter du?

- Det beror på, jag tycker fortfarande att det här jobbet är skitkul. Jag har ingen aning vad GP tänker och jag har inte frågat dem. Men för eller senare är det väl någon som säger något. Eller så känner jag att det räcker och så slutar jag. Jag skriver ju böcker också, det finns inget som hindrar mig att fortsätta med det så länge mitt förlag vill ha dem. Men var sak har sin tid och jag har ingen åldersnoja, inte ett dugg. Det där är nog en läggningsfråga, jag har aldrig tänkt mycket på min ålder. Det betyder inte att jag går och tycker att jag är 20 år innerst inne. Jag är 64 år innerst inne.

När är du rädd?

- Jag är inte någon särskilt modig person. Men i yrket kan jag resa till platser och utsätta mig för faror jag aldrig skulle tänka mig att göra annars. Jag skulle aldrig boka en äventyrsresa, men jag har gjort tio gånger värre resor i jobbet. Jag förstår inte hur det går ihop, det får psykologen svara på.

Vad är det mest olagliga du gjort?

- Jag är ganska laglydig. Det beror inte på att jag är en så förträfflig person, utan handlar väl om att tillfället inte visat sig. Däremot har jag många gånger ljugit om Göteborgs-Postens storlek. Ju längre bort från Sverige jag kommer desto större och mäktigare blir tidningen. Då handlar det inte längre om att den är störst och viktigast i Sverige eller Norden, då är tidningen främst i Europa.

Om du fick makten i Göteborg för en dag, vilket skulle vara ditt första beslut?

- Göteborg är totalt värdelöst på att visa att vi är en havsstad, man kommer inte åt vattnet. Politikerna älskar att hålla på med tunnlar, rondeller och viadukter, men ingen kan lösa detta. Allt kan inte hänga samman med att få bort Stena från hamnen. Låt dem vara kvar, båtarna ska vara inne i centrum. Om andra kuststäder klarar av det måste vi också kunna det. Jag skulle börja vid Gullbergsvass och ordna så att det går att röra sig längsmed älven hela vägen bort till Röda Sten.

Hur är det att vara gift med Sören Holmberg?

- Det är väldigt enkelt, måste jag säga. Sanningen är att vi inte är så imponerade av varandra eller oss själva. Det är mycket enkelt och vardagligt. Ingen av oss har något särskilt starkt ego.

Vad tänker du när du ser spårvagnen med ditt namn på?

- Jag blir väldigt glad och hedrad. En gång hörde en man av sig till mig när vagnen var ny. Han berättade att han höll ögonen på den och sa att någon idiot hade kladdat på ett säte där inne. "Då sa jag till honom", berättade mannen. Han såg det som sitt ansvar att hålla min spårvagn ren och snygg. En gång blev den påkörd, utanför GP faktiskt. Det var synd, men de bucklade ut den och ingen kom till skada.

Så bra. Då får jag tacka så mycket för intervjun.

- Tack själv. I morgon ska jag gå in i kommentarsfältet och dementera varje ord jag sagt. Haha.

David Isefjord