Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Översta raden från vänster: 2 steg från paradise, My beautiful dark twisted fantasy, Singing from the grave, Body talk och The Suburbs. Undre raden från vänster: True love cast out all evil, Facit, Pauper's field, Lawless darkness och How I got over.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Här är bästa skivorna 2010

Håkan Hellström har gjort årets album. När GP:s musikskribenter lyssnat färdigt får 2 steg från paradise en självklar förstaplats.

1 HÅKAN HELLSTRÖM

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

2 Steg från paradise

2 steg från paradise är nog det största popalbum som spelats in i Sverige under 2000-talet. Så skrev GP i sin recension för två månader sedan. Nu är det dags att be om ursäkt och göra en pudel. Vi hade fel. Vadå ”nog” det största ...? Tillsammans med Jocke Åhlund har Håkan Hellström skapat ett musikaliskt mästerverk, en tidlös klassiker, en samling sånger som borde förseglas på Esrange och skickas ut med nästa raket destination rymden. Som en välkomstpresent till dem som eventuellt väntar därute.

2 KANYE WEST

My beautiful dark twisted fantasy

Att Kanye West visar sig vara 2000-talets stora musikaliska geni är ingen överraskning. Men att han skulle lyckas sammanfoga alla musikaliska influenser och knö in all sin megalomani och narcissism på ett så fullkomligt sinnesvidgande bra femte album var lite oväntat. För det här måste vara höjden på Kanye Wests karriär. En oumbärlig skiva där hiphopens gränser flyttas fram och upplöses för gott, och som av en händelse också återupplivar albumformatet.

3 ANNA VON HAUSSWOLFF

Singing from the grave

När Anna von Hausswolff dånar igång, då gäller det att hålla i sig. Inte sedan José González genombrott har vi hört ett sådant unikt uttryck, en sådan absolut närvaro i stunden. Hennes musik är storslagen, stark, svart. Den siktar skoningslöst in sig rakt mot hjärtat, tar inga omvägar. Möjligen är den skör i sina stunder men alltid med en mycket speciell, inneboende kraft. Singing from the grave är en svart pärla. En modern psalm. Ett perfekt debutalbum.

4 ROBYN

Body talk

Det har varit ett fint år, 2010, men det tillhör varken dig eller mig. Det tillhör Robyn. Med vansinnigt smittsamma singlar som Dancing on my own, Hang with me och Indestructible har Robyn slagit undan ben över hela världen och hyllats på mängder av språk. Hennes Body talk-trilogi kröntes av det här samlingsalbumet med låtar från årets tre olika minialbum. Robyn är vår största, vår enda, riktiga popprinsessa. Frågan är vart hon ska ta vägen nu?

5 ARCADE FIRE

The Suburbs

Arcade Fire lyckas med konststycket att förfina sin musik och samtidigt göra den mer lättillgänglig. Här finns storslagna och vackra sånger, detaljerade, personliga och rent av privata. Framförda med ett engagemang som övertygar från start till mål på en platta som sträcker sig över en timmes speltid. Det känns logiskt att skriva under på frontmannen Win Butlers beskrivning att plattan blandar Neil Young med Depeche Mode. Det här är sannolikt skivan som blir vad Ok Computer var för Radiohead.

6 ROKY ERICKSON WITH OKKERVIL RIVER

True love cast out all evil

Tillsammans med Austinbandet Okkervil River och sångaren Will Sheff släpper Roky Erickson sitt första riktiga album på nästan femton år. Och vilket album sen! Starkt och känslofyllt sjunger Roky sina självbiografiska rapporter från ett liv kantat av mentalsjukdom och droger, samtidigt som bandet stöder och stagar upp honom på ett föredömligt sätt. Be and bring me home, Forever och titelspåret True love cast out all evil är några av det här årets absolut starkaste stunder.

7 SÄKERT!

Facit

Klassiskt svenskt vemod. Att vilja men inte våga bryta sig loss ur förväntningarna om hur man ska bete sig mot varandra. Människorna i Annika Norlins sånger står snarare i återvändsgränder än i vägskäl. Som i den minimalistiska kärleksballaden Får jag, placerad i en ursvensk småstadsmiljö växer den till en liten novell om att vilja vara nära men att inte riktigt ha modet att säga precis som det är. Om detta var Annika Norlins sista album blir hon svår att ersätta.

8 DYLAN LEBLANC

Pauper's field

Ända sedan Ryan Adams solodebuterade med Heartbreaker för ett decennium sedan har americana-publiken längtat efter en platta som ska riva sönder deras romantiska hjärterötter på ett lika perfekt vis. Och i år kom den, levererad av en 20-årig debutant från Louisiana som av sina sånger att döma tvingats släpa sina drömmar i gruset orimligt många gånger med tanke på sin ringa ålder. Men vad gör det när vi tror på varje ord, varenda stavelse.

9 WATAIN

Lawless darkness

Energi. Urkraft. Tunga, distade gitarrer. Riktigt bra musik driver ofta sin genre till perfektion och går sedan bortom den. Precis som Uppsalabandet Watain gör på Lawless darkness, en samling drypande svarta sånger krönta av den mörka mässan Waters of Ain där Carl McCoy från Fields of the Nephilim ger mumlad välsignelse. Det var länge sedan black metal var förbehållet norska mordbrännare.

10 THE ROOTS

How I got over

Med sitt jazzlunkande anslag, fina pianospel, snygga rim och osynliga övergångar mellan låtarna är How I got over ett tydligt bevis på att The Roots är Gil Scott-Herons sanna arvtagare på 2000-talet. Musiken är harmonisk och finstämd, och det räcker med nynnandet i inledande A piece of light för att inse att Black Thought och hans manskap efter två mörka plattor nu sett ljuset i slutet av tunneln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.