Grusplanen är kvar, men där den lilla gräsplanen var finns en lekplats. Jag pekar mot skogsdungen och säger att det stod ett staket här senast jag var på skolgården i början av 1980-talet. På andra sidan brukade Hubert dyka upp och prata med oss barn.
- Och skruva på kranen så att det skulle regna, säger Ann-Christine Österberg, 41.
Det skiljer fem år mellan oss. När vi gick på Rostocks skola var det gamla sanatoriet ett boende för vuxna förståndshandikappade. Som Hubert. Och Olle som gick omkring i knuttejacka och berättade om hur stora motorcyklar han sett.
I lägenheten närmast skolan bodde en annan av de som vårdades på boendet, en storväxt man som körde flakmoppe. De lite tuffare barnen brukade roa sig med att ringa på hans dörr och springa iväg.
Han var lite arg av sig, säger jag.
- Lite arg? Han var väldigt arg, säger Ann-Christine Österberg.
_________________________
"Jag tror att
folk är oroliga
för vem som
kommer hit"
Ann-Christine Österberg
_________________________
Någon gång under sommaren sa en granne att hon hört att det skulle bli asylboende på sanatoriet. Sedan gick veckorna, utan att de hörde någonting mer.
- Det gick väldigt, väldigt fort. Det är så dålig information från kommunen, så jag tror inte att folk i Rostock litar på kommunen och politiken överhuvudtaget, säger hon.
Sedan, efter beskedet, mycket känslor, rykten, oro.
- Man vet inte vem som kommer. Är det folk som kommer ifrån kriget som sett hur folk skjuter ihjäl varandra och gått in i trauman? Jag tror att folk är oroliga för vem som kommer hit.
I samma veva bestämde hon sig för att gå med i Sverigedemokraterna och ställa upp i kommunvalet. Tidigare har hon röstat på Socialdemokraterna, men hon tycker att de visat att de inte klarar av det. Moderaterna har hon aldrig litat på. Hon tycker att deras politik förstört skolan, barnomsorgen och vården.
- Jag märker hur samhället har blivit. Det är pest och pina att bli sjuk – jag var själv sjukskriven i åtta månader för ett år sedan. Det var ett helvete. Och det var inte försäkringskassans fel, utan det var ju vad regeringen satt upp, säger hon.
Själv hör jag talas om asylboendet några dagar in i september. Anläggningen hade varit igång i en vecka och byborna bjöds in till informationsmöte. De jag pratar med berättar att några varit kritiska, men också att en kvinna som frågat varför folk är så rädda för allt som är främmande fått applåder.
En vecka senare får Sverigedemokraterna 301 röster i den lilla valkretsen. Det är 24 procent och mest av alla partier. Var fjärde väljare röstar alltså på ett parti som helst inte vill ha någon asylmottagning alls. Inte i Dals Rostock, inte i Sverige överhuvudtaget.
Mikael Olsson och två kompanjoner köpte det gamla sanatoriet av kommunen för snart fyra år sedan. Tanken var att driva det som konferensanläggning och hotell, men det var tuffare än de trodde. På sommaren och runt jul var det full fart, men under stora delar av året var beläggningen dålig.
- Vi var tvungna att fundera på alternativ och då kom det här med asylboende upp.
Under slutet av våren bestämde de sig för att vara med i Migrationsverkets upphandling, men något avtal hade inte de inte förrän dagarna före de första asylsökandena kom.
- Och så länge man inte har ett avtal vet man ju inte, så vi kunde inte gå ut med information tidigare.
Men han förstod att ryktet gick. En närboende kom förbi och berättade vad han tyckte, och det är så Mikael Olsson vill ha det. Om folk har synpunkter är det bättre att de kommer och pratar.
- Samtal är viktiga. Det finns ju en rädsla. Och mycket okunskap. En del tror att det fortfarande är kommunen som äger anläggningen. Men den är privatägd och vi var tvungna att göra någonting.
En våning upp i byggnaden som rymmer reception och matsal hänger en utställning om tiden då anläggningen var sanatorium. På väggen en bild av fyra lungsjuka judiska pojkar som kom hit med Folke Bernadottes bussar efter krigsslutet. En av dem träffade sin fru i Rostock och stannade kvar. Deras son var en av våra närmaste grannar när jag växte upp.
Den här förmiddagen är det få som tittar på utställningen. Men det är massor av folk, bland kläder och leksaker.
Bakom ett bord sitter Maud Halvarsson, ordförande i den lokala Röda Korsetkretsen.
- Det är härligt att vara behövd, säger hon.
De har knappt behövt gå ut med att de samlar in kläder. Folk har förstått och velat hjälpa till. En morgon när de kom hit stod det närmare tio lådor som folk skänkt.
De tar några kronor för kläderna – för att det inte ska bli orättvist och att det känns bäst för alla – och allt de får in går vidare till insamlingen för världens barn.
Vid hennes sida sitter Katarina Roth. Hon är pensionerad lärare och samma eftermiddag, när klädförsäljningen är slut för dagen, ska hon träffa tio syriska kvinnor för att hjälpa dem att komma igång med svenskan. I vanliga fall brukar hon och maken lämna sommarstället i Rostock på hösten och flytta hem till Göteborg, men i år har de bestämt sig för att stanna.
- Jag har sagt nej till kören och allt annat. Jag tycker att detta är viktigare.
Rutorna är krossade på den gamla Ica-butiken där jag sommarjobbade i mitten av 1980-talet. Affären är nedlagd sedan länge, istället finns en liten närbutik, Byxfickans livs. Rostocksborna är väl medvetna om att de inte lever i en metropol, byns centrum har så länge någon kan minnas kallats Byxfickan – för det är ungefär så stort det är.
Posten är också nedlagd och när jag pratar med folk talar många om att bussarna inte heller går som förr. Och att det inte finns några jobb.
Ett par minuter efter det att Emelie Magnusson, 21, och jag bestämt att träffas skriver hon på Facebook att hon ska bli intervjuad: "Aj aj vad jag kommer bli hatad av många haha!".
- Jag har skrivit mycket om SD på min Facebook tidigare och det har blivit stor katastrof-respons för att jag tycker som jag tycker, förklarar hon när vi ses.
Hon sitter i utemöblerna utanför parhuset, sambon Sebastian Karlsson, 21, i trappan framför ytterdörren.
Han slutade skolan efter nian. Skoltrött som fasen. Sedan ett par år har han en praktikplats som vaktmästare. Före det gjorde han ingenting, berättar han.
Hon gick barn och fritid på gymnasiet. Sedan dess har hon haft vikariat som personlig assistent och på restauranger. Som mest på 78 procent. Just nu är det mindre. De senaste veckorna har hon jobbat varje helg på en pizzeria, men när hon blev inringd som personlig assistent i veckan var det första gången på flera månader.
- Det är tufft att få det att fungera. Jag vill inte gå på soc och få bidrag. Jag får dåligt samvete, tycker att det är småkränkande. Jag vill visa att jag kan klara mig själv, säger hon.
- Det har inte varit wow, nu kan vi göra vad vi vill, men vi har klarat oss. Men inte så att vi kan åka ut och göra grejer och så. Jag har ju ingen anställning, får aktivitetsstöd, säger Sebastian Karlsson.
Emelie Magnusson säger att hon gillar SD för att de vill fokusera på de äldre och ta hand om dem som bor här i Sverige. De har många vänner som är arbetslösa och vet äldre som knappt klarar av att leva på sin pension.
- Jag är absolut inte rasist. Jag jobbar på en pizzeria med utländska personer. Men jag tycker att det borde vara mer full fokus på oss. För det finns ju problem i skolorna och för de äldre, säger hon.
Sebastian tror att folk har "missuppfattat hela skiten", att de bara hört att Sverigedemokraterna inte gillar invandrare och tror att alla som gillar partiet är rasister.
Det var först inför det här valet Emelie började intressera sig för politik och läste på lite. Hon "föll direkt" för SD på grund av det partiet vill göra för Sverige.
Vi pratar om ursprunget i Bevara Sverige svenskt, kopplingen till nynazistiska organisationer och att det fram till slutet av 1990-talet stod i partiprogrammet att alla som kommit till Sverige efter 1970 skulle skickas ut ur landet.
- Det låter hemskt när man hör det. Men det känns ju inte alls samma nu som då. Även om de var rasistiska förr tycker jag inte att de är det nu, säger Emelie Magnusson.
Expressens avslöjanden under valrörelsen, som visade att flera SD-politiker uttryckte sig rasistiskt på nätet läste hon aldrig. Hon såg artiklar som spreds på Facebook, men tänkte att det bara vara sån där skit som vill smutskasta partiet.
Och när det faktiskt var sant?
- Jag tycker att det bara låter idiotiskt. Om de uttrycker sig så grovt, det låter ju som de är rasister och det tycker jag är fel.
Arbetskamraterna på pizzerian har berättat om sin bakgrund. Hon inser att många haft det svårt.
- Jag tycker synd om dem, jag tycker att det är förfärligt. Samtidigt tycker jag: vi kan ju inte ens hjälpa alla här i Sverige. Jag är väldigt kluven där.
Både Emelie och Sebastian tycker att det har gått för långt.
- Jag har många vänner som är utlänningar, jag har inget emot utlänningar. Men det får fan bli stopp någonstans. Det flödar ju in, säger Sebastian Karlsson.
Emelie Magnusson säger att hon inte känner sig trygg sedan asylboendet öppnade, att det satt ett gäng utanför affären en kväll. De tittade på henne. Skrattade och busvisslade. Nu går hon inte ut själv på kvällarna längre.
- Jag kände mig jätteobekväm. Jag har aldrig blivit så uttittad.
För även om de tror att det är det Sverigedemokraterna vill göra för Sverige som är den största anledningen till att partiet gått framåt, så påverkade det nya asylboendet.
- Jag tror folk stör sig mest på att det är så lätt för dem att komma hit och få allt de vill ha. Eller inte allt de vill ha, men de får fina barnvagnar, hjälp till körkort, boende och mat. Framför allt ungdomar som har haft det lite jobbigt stör sig på sånt, säger Sebastian Karlsson.
Lasse Johansson, chef för asylboendet på Kroppefjäll, skakar lite lätt på huvudet när jag berättar vad Sebastian har sagt.
- De får 24 kronor om dagen, säger han.
Inga fina barnvagnar?
- Nej, boende, mat och 24 kronor om dagen. Det är inte lätt att leva på. Sedan har ju en del med sig pengar hemifrån, men långt ifrån alla. Här finns allt från välutbildade syrier till statslösa analfabeter.
Solen blänker i tjärnet. På gräsmattan och vägarna mellan husen strövar folk omkring. Ungefär 180 asylsökande har kommit sedan boendet öppnade i slutet av augusti.
En kille har börjat träna med fotbollslaget i Mellerud, för andra är det bristen på sysselsättning jobbig. Lasse Johansson är glad att ett par gamla lärare hört av sig och erbjudit sin hjälp. Många är ivriga med att komma igång med svenskan så fort det bara går.
Mahmoud Alhamwi från Syrien har skaffat en app till iphonen där han kan lära sig lite svenska.
- Hur mår du? säger han.
Han kommer från Damaskus och jobbade tidigare som logistikchef på ett företag. Han har förlorat två hus och sitt jobb. Så sent som dagen innan vi träffas föll bomberna i det kvarter hans föräldrar bor och på den gata där hans pappa jobbar.
- Men jag har pratat med dem. De klarade sig.
Före kriget bodde 1,7 miljoner människor i Damaskus.
- Nu är den del av staden man kan röra sig säkert i mindre än Mellerud, säger Mahmoud Alhamwi.
Så han hade inget val, säger han. Tillsammans med sin fru, som är gravid, tog han sig hit via Jordanien, Turkiet och Italien.
- Nu har vi någonting vi inte haft på fem år. Vi är trygga. Vi blir behandlade med respekt.
Människor har alltid kommit till Dals Rostock för att hämta sig, läka sår, få nya krafter. Samhället växte upp som en kurort, kring brunnen med sitt hälsobringande vatten. I början av 1900-talet byggdes sanatoriet, där lungsjuka vårdades fram till 1960-talet.
_________________________
"Det är egentligen
stockholmare
jag tycker illa om,
inte flyktingar"
Olav Fors
_________________________
Längs Brunnsvägen hänger äppelträdens grenar ut över trottoaren. Läget vid foten av Kroppefjäll gör att det växer bra här. Utanför ett av husen bildar häcken en mur ut mot gatan. På gräsmattan ligger en spets med ett ben i munnen.
- Vi har vår egen Edens lustgård här inne, säger Olav Fors, 62.
Han kvider lite när han tar de två stegen upp till uteplatsen. Han lider av värk och en benskörhet som gjort att han brutit 24 revben de senaste åren.
- Jag tycker att de etablerade partierna har styrt det åt helvete i många frågor och de ger fan i stora delar av befolkningen. Det funkar inte. Därför behövs en motvikt, säger han.
Han är sjukpensionär sedan tio år. Först försökte han jobba deltid, men det har han fått ångra. Ändrade regler gör att han fortfarande har tvåtusen kronor mindre i månaden på grund av det. Nu lever han på 6500 kronor i sjukpension och tycker att de styrande inte bryr sig om såna som honom.
- De tänker bara på dem som ett skapligt jobb och hyfsat ställt. De människor det flyter för. Sedan skiter de i oss andra. De drar isär samhället.
I många år struntade han i att rösta. Socialdemokraterna har han aldrig gillat för "det här med centraliseringen och likriktningen". Och de andra, de sitter i knät på varandra och är mest rädda om sin makt.
- Varför ska jag bry mig och lägga min röst på dem: jag är ju missnöjd med sjukvården, jag är missnöjd med saker och ting – varför ska jag låta dem fortsätta att missköta samhället? säger han.
Men alla gapar ju om att man ska gå och rösta, säger han. Och det har han gjort. Både i år och för fyra år sedan lade han sin röst på Sverigedemokraterna.
Vad var det som tilltalade dig med SD?
- Jag vet inte om det var så mycket egentligen. Det var mer för att sätta en kil i det här, sätta ett stopp för den här idiotin som blivit.
Hans pappa var same och kom från Nordnorge. Under en period när han var yngre gjorde han sig av med allt han ägde och levde som luffare, med cykel och cykelkärra. Bodde i ett tält i skogen. Så han klarar sig.
- Jag köper mina kläder på second hand. Jag åker dit jag måste. Jag har aldrig råd med någon nöjesresa någonstans. Man får vara sparsam.
Varför Sverigedemokraterna är så stora här vet han inte. Han flyttade hit mest av en slump – och för att det fanns billiga hus – i samband med att han blev sjukpensionär, och känner inte så många på orten. Men han tror att fler än han känner av försämringarna, som till exempel med bussförbindelserna, och att politikerna skiter i glesbygdens problem.
- Sånt bryr de sig inte om uppe i Stockholm. Det är egentligen stockholmare jag tycker illa om, inte flyktingar, säger han.
Men kritiken mot invandringspolitiken, den finns där också.
Han jämför med människor som tar hand om en massa katter. Det fanns en sån kvinna i Rostock. Hon hade 35 katter hon inte klarade av att ta hand om och blev dömd för djurplågeri.
- Men hon var ju ingen djurplågare. Hon ville ju bara väl. Så tycker jag att de styrande i Sverige har blivit. De har blivit som den där gumman, som hysteriskt måste hjälpa till och inte inser att det finns gränser för vad man klarar av.
Han tycker att det gått överstyr.
- Hur är det med bostäder för alla? Och jobb – det är ju massor med arbetslösa. Hur många tar övriga länder emot? Varför ska vi ta en sån stor börda? Det går ut över människorna i Sverige.
Ann-Christine Österberg tittar upp från ipaden, där hon skrivit ned vad hon vill ha sagt och ser mig rakt i ögonen.
- Och nu ska du skriva att jag är rasist, eller?
Hon säger att hon inte får ihop det: samtidigt som folk säger att man ska respektera alla människor och att alla har lika värde, så är det ok att hata Sverigedemokrater.
Hon räknar på fingrarna: skolan, vården, äldreomsorgen, djurhållning och försvaret – det var de viktigaste skälen till att hon valde SD. Invandringspolitiken är inte ens på femte plats, säger hon.
- Jag har inget emot de flyktingar som finns i Sverige. Men det finns inga jobb. De får leva på bidrag. Skolan går inte bra heller. Jag tycker att vi borde ta hand om alla invånare vi har i Sverige, så att alla får ett värdigt liv.
Hon säger att hon sett med egna ögon hur tiggarna i Mellerud letar i soporna.
- Det är inte värdigt. Melleruds kommun måste ta hand om dem, men i stället kommer det ännu fler. Alla ska ha rätt till lika, sedan spelar det ingen roll om de är svenskar eller danskar eller syrier. Men om vi ska ta emot dem i Sverige så måste vi kunna erbjuda dem ett värdigt liv.
Därför vill hon ha ett stopp i invandringen tills "vi fått ordning på allt". Sedan är det ok om det kommer ytterligare några.
I valet 2006 fick Sverigedemokraterna ett mandat i Melleruds kommun. Den invalde blev politisk vilde efter ett år och lämnade senare platsen tom. Fyra år senare fick partiet två mandat. En av de invalda lämnade politiken medan den andre satt kvar, under en period som politisk vilde och senare som representant för kommunpartiet.
I år gick partiet framåt igen, till tre mandat, trots att det inte fanns någon lokal lista förrän ett par veckor före valet och att en av kandidaterna petades fyra dagar före valet sedan hon sagt att tiggarna i kommunen åkte limousin från tiggeriet.
- Fruktansvärt dumt. Men så fick hon ju gå också, säger Ann-Christine Österberg.
Hon tycker att det är helt rätt att de som gör rasistiska uttalanden åker ut ur partiet och att det är bra att Expressen hjälpt till att hitta folk som inte hör hemma i politiken. Hon är väl medveten om partiets historia, med också övertygad om att Jimmie Åkesson styrt in Sverigedemokraterna på en annan riktning.
- Jag tycker inte att det är ett rasistiskt parti nu, men skulle jag märka att jag har fel inställning, då går jag ur. Det står jag för. Folk ska behandlas lika, det är inte mer med det.
Till salu-skyltar kantar huvudgatan Brunnsvägen. Trettio år har gått sedan jag lämnade Dals Rostock för att börja på gymnasiet långt hemifrån. De flesta av mina gamla klasskamrater har också flyttat och samhället har krympt från över 900 invånare till runt 800. Av de som bor kvar i kommunen jobbar flera någon annanstans.
Kalla siffror visar att medianinkomsten och förvärvsnivån, alltså hur stor andel av befolkningen som jobbar, är bland den lägre i landet.
Det känns som oron över brist på jobb och känslan av att vara bortglömda av politikerna är betydligt starkare än motståndet mot det nya asylboendet. Eller som Olav Fors sa:
- Det är egentligen stockholmare jag tycker illa om, inte flyktingar.
Läs också: Positiv respons efter Dals Rostock-reportaget
1289 av 1591 röstberättigade röstade i valkretsen Rostock/Dalskog/Ör. Det ger ett valdeltagande på 81 procent. Så här föll rösterna i valet till riksdagen, i procent.
SD 23,64
S 23,33
M 18,77
C 15,40
MP 4,79
KD 4,48
V 4,24
FP 3,30
• Vuxna ensamstående asylsökande som bor på boenden där mat ingår får 24 kronor per dag i dagersättning.
• Vuxna som bor tillsammans får 19 kronor om dagen, barn under 17 år får 12 kronor dag per dag.
• Dagersättningen ska räcka till kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.
• Flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige har rätt till stöd i nivå med försörjningsstöd. Mer information finns på regeringens webbplats "Vanliga påståenden om invadring" – www.regeringen.se/sb/d/17468
