Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Niki Gunke Stangertz i postdramatiska Gyllene draken med sina drömmar om Heimat och hemkomst.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gyllene Draken | Borås stadsteater

Gyllene Draken på Borås stadsteater blir en arbetsseger, skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Gyllene Draken

Borås stadsteater, lilla scenen

av Roland Schimmelpfennig

Regi: Anna Sjövall

Scenografi: Charlotta Nylund

I rollerna: Gunilla Rydholm-Eriksson, Isak Hjelmskog, Jussi Larnö, Lennart Eriksson, Niki Gunke Stangertz

Spelas t o m 14/12

Om dramatikern Roland Schimmelpfennigs Gyllene Draken kan det sägas att det här är ingen pjäs. Inte om vi jämför den med mallen för psykologisk realism eller avantgardistisk modernism.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det handlar om gästarbetande asiater i en Thai-Kina-Vietnam-Take- Away-restaurang, om tandvärk och relationsbekymmer. De fem rollerna är anonymiserade, scenanvisningarna läses upp innan replikerna fälls, scenen är köket på restaurangen men också en taklägenhet ovanpå Gyllene Draken.

Det yttre skeendet gäller en rutten tand som dras ur en papperslös ung arbetares mun. Och om en man som tappat kontrollen och en kvinna som får erfara det. Därutöver drömmar om Heimat och hemkomst.

Den globaliserade ekonomin drar nät runt personerna som växlar roller och av och till ikläder sig den klassiska fabelns gestalter. En syrsa och en myra får klargöra alternativa livshållningar: kortsynt skönhet eller flitig planering.

Adjö anglosaxisk dramaturgi och socialrealism. Bort med nyanserade porträtt och dramatiskt väletablerade konflikter. Det är postdramatiska tider på Borås stadsteaters lilla scen – under en och en halv timme.

Det är beundransvärt att teatern ger sig på Schimmelpfennigs stycke från 2010. Sedan ett tiotal år nämns han som en av Tysklands främsta teaterförfattare. I Sverige är han ännu sällan spelad.

Schimmelpfennig gör det svårt för ensemble, regi och publik skolad i den dominerande teatertradition som är mer anglosaxisk än tysk, mer modulerad än expressiv. Hans söndersprängda estetik kräver hårda regitag med överrumplande spellösningar och oavbrutna utmaningar av konsten att ta roll.

Anna Sjövalls regi går åt rätt håll men något halvhjärtat och har snarare tonat av än strukit under det brutalkomiska i stycket. I Charlotta Nylunds scenografi kastas lysande spjut genom fondväggens vanställda världskarta med dess hav att drunkna i som centrum. Spetsarna pekar mot både scen och salong.

Av skådespelarna är det främst Lennart Eriksson som rör sig obesvärat i detta mentala kaos. Hans lätta markering av könsövergångar är kul och frigörande. Ena benet fram och några graders vridning av överkroppen och han blir förförisk flygvärdinna efter att ha varit svettig kökspersonal.

Kanske kan man kalla uppsättningen för en arbetsseger. Men över vad blir inte riktigt klart. Och är det egentligen en så stor Schimmelpfennigpoäng att scenanvisningarna till replikerna läses upp? Föreställningen skulle ha blivit en dyrbar kvart kortare om dessa författarens regianvisningar strukits av regissören.