Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Generaliseringar hindrar effektiv hjälp

I debatten om hedersvåld är förklaringar som fokuserar på kultur problematiska för att de antingen bidrar till en kulturrelativistisk hållning som förringar våldet eller cementerar föreställningen att det våld som drabbar ungdomar med invandrarbakgrund endast kan förklaras och hanteras med utgångspunkt i så kallad hederskultur, skriver professor Paulina de los Reyes.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Eduardo Grutzky och Lars Åberg skriver i GP den 27/10 en artikel där de kritiserar Länsstyrelsen i Västra Götaland för dess arbete mot hedersrelaterat våld. Författarna gör här en rad olika påståenden som det finns anledning att diskutera närmare. Alla som kommit i kontakt med ungdomar som är utsatta för våld, hot och kontroll vet att varje fall är unikt, såväl när det gäller våldsoffrens utsatthet som förövarnas möjligheter att utöva våld.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Under min forskning om unga kvinnor i skyddat boende har jag lärt känna många livsöden. Jag har träffat unga kvinnor som hotats av sina bröder och försvaras av sina föräldrar men det finns också fall där syskonen är ett viktigt stöd mot misshandlande föräldrar. Ungdomar som hotats av sina föräldrar kan också berätta om bundsförvanter bland släktingar och om mödrar som försöker förhandla om ökat handlingsutrymme för sina döttrar eller söner. Många vittnar om omgivningens likgiltighet och då handlar det inte bara om grannar, släktingar eller andra närstående utan också om skol- och dagispersonal som varken ser eller vill veta.

Många faktorer påverkar

Våldet är inte jämnt fördelat och drabbar inte alla på samma sätt. Kön, etnisk bakgrund, sexualitet, ålder och funktionsnedsättning är faktorer som betingar utsattheten för våld och möjligheten att söka hjälp eller göra sin situation begriplig för omgivningen. Familjens sociala situation, och ekonomiska resurser spelar också roll för omgivningens benägenhet att se och hantera våldet. Här utgör intersektionella perspektiv ett viktigt instrument för att synliggöra de specifika omständigheter som påverkar olika ungdomars sårbarhet men också för att förstå hur våldet kan passera obemärkt.

Förklaringar som fokuserar på kultur är problematiska för att de antingen bidrar till en kulturrelativistisk hållning som förringar våldet eller cementerar föreställningen att det våld som drabbar ungdomar med invandrarbakgrund endast kan förklaras och hanteras med utgångspunkt i så kallad hederskultur. Det är detta som möjliggör författarnas grundlösa generaliseringar om tiotusentals ungdomars verklighet. Kulturalististiska föreställningar om de andra och deras våld medför inte bara en förenkling som obstruerar effektiva hjälpinsatser till de drabbade; det får även till följd att ungdomarna försätts i svåra lojalitetskonflikter där de måste välja mellan olika tillhörigheter för att få hjälp.

En viktig uppgift för alla som arbetar med dessa ungdomar är att erbjuda stöd i en komplex situation som fordrar både akuta insatser och långsiktiga lösningar. Här är det av central vikt att ha en förståelse för våldets olika specifika kontexter och för ungdomarnas varierande möjligheter att hantera sin situation.

Erbjuder möjlighet till hållbara lösningar

Ett intersektionellt perspektiv som beaktar våldets olika uttryck i ljuset av ungdomarnas klass, kön, etnicitet, sexualitet och funktionsförmåga kan te sig svårförståeligt för självutnämnda experter som propagerar för paketlösningar. I själva verket erbjuder dock intersektionell teori en viktig möjlighet att analysera de drabbade ungdomarnas unika belägenhet och utforma hållbara lösningar.

Det är således glädjande att Länsstyrelsen i Västra Götaland arbetar för att öka kompetensen i dessa svåra och angelägna frågor. Det borde vara självklart att effektiva åtgärder mot våldet ska baseras på vetenskaplig kunskap och beprövade metoder. Därför bör också samarbetet mellan forskare och praktiker välkomnas och inte misstänkliggöras.

Paulina de los Reyes

professor, Stockholms universitet