Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

GAS-festivalen | Nefertiti m fl

Årets tredelade GAS-festival har några problem. Flera av de stora namnen har spelat på festivalen eller i Göteborg tidigare. Jämfört med tidigare årgångar har GAS (Gothenburg Art Sounds) tappat kontakten med samtiden.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

GAS-festivalen

Nefertiti m fl

Plats: Nefertiti, St: Andrews Church, Stora Teatern

Dag: Fredag-lördag

Bäst: Kyrkoakustiken, Supersilent / Westerhus och Cardew Ensemble.

Sämst: Förutsägbara bokningar.

Genre: Improvisation / Klassiskt / Nutida / Elektroniskt / Experimentellt

Publik: Ett par hundra.

Programmet kunde, i stora drag, vara 5 eller 10 år gammalt. En del av musiken har dessutom svårt att slita sig loss från det förgångna. Konserten med Marilyn Mazur/Jan Bang/Per Jø rgensen i fredags kväll till exempel. Underhållande och kul att se och höra Jan Bangs livesamplingar, men det är musik som är fast i ett daterat 70-80-tals etnojazzsound. The Relay Meeting-projektet, som startade på den första GAS-kvällen i år, är en god idé, intressant att följa en kreativ process. Men musikerna är fastlåsta i sina roller, i sin kunskap. Det sker ingenting oväntat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Konserterna i St: Andrews Church var fredagens behållning. Karin Nelson spelade Arvo Pärt på kyrkorgel. Tidlös musik. Spännande flöjtmusik av Per Gross. Och Stephan Mathieus droneklanger fyllde hela kyrkorummet. En annan slags andlighet än Pärt. Akustiken, lokalen, höjde upplevelsen flera nivåer.

Kangding Ray ligger på kvalitetsetiketten raster-noton och då brukar det innebära skarp elektronisk musik. Okej, rituell, medryckande techno, med en successivt ökande puls, dock var det mindre originellt än väntat.

Två konserter under lördagkvällen var däremot festivalens höjdpunkter. De allvarliga italienska herrarna i Cardew Ensemble framförde musik av Cornelius Cardew och John Cage. Icke alls dammigt avantgardetänkande, tvärtom, vidöppna ljud, Cardewstycket var extremt detaljrikt och vasst och sällan har jag hört John Cage musik lika mystisk.

Supersilent har gjort flera fantastiska konserter i Göteborg. Så även nu, denna gång tillsammans med gitarristen Stian Westerhus.

Här har vi ett band som aldrig varit fast i en viss tid. De skapar en egen tid, bygger upp musik som inte låter som någonting annat. Westerhus är en perfekt pusselbit, som kan spela hackande och glida med stråke till elgitarren. Magiskt när musiken exploderade i kaosflöden, i våldsamma rytmer. Jag upplever det också som helt demokratisk musik. Fyra musiker – en kropp.