Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriella Håkansson | Aldermanns arvinge

Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge är välresearchad, klichédriven och ställvis mycket underhållande, anser Pär Thörn.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Gabriella Håkansson

Aldermanns arvinge

Albert Bonniers Förlag

Gabriella Håkanssons nya roman Aldermanns arvinge har redan uppmärksammats stort på kultursidorna innan den nu utkommer. Författaren beskriver den själv som en nyorientering i författarskapet mot en läsartillvänd tydlighet, historisk korrekthet och genrelitteratur. Det mediala intresset (välkoreograferat av Bonniers marknads-avdelning förmodar jag) och omslaget med guldtext, talar sitt tydliga språk: Nu skall Håkansson nå de breda massorna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det rör sig om en historisk äventyrsroman där fakta (den svenska alkemisten August Nordenskiöld dyker exempelvis oväntat upp) blandas med fiktion. I centrum för maktspelet står William Aldermann, arv-tagaren i det hellenistiska och hedonistiska sällskapet Dilettanti. Boken inleds med Aldermanns födsel och vi följer honom från de tidiga föräldralösa läroråren in i puberteten och de stora uppgifter som han står inför. Livet i huset på Harley Street sidoställs och sammantvinnas med de militärpolitiska händelserna i omvärlden: Napoleons erövringståg genom Europa.

Till bokens främsta förtjänster finns dess driv. Under ett par trehundra sidor i mitten glömmer jag av den distans som jag som litteraturkritiker uppbådar och följer tämligen friktionslöst med i intrigspelet och sällskapets phallosdyrkande och tabu- raserande. Då är det ett äventyr i bästa mening.

Men alltför ofta irriterar jag mig på det övertydliga språket och det schablonmässiga i historien. Om Dilettanti ville befria människan litar däremot inte författaren på sin läsares fria förmåga att tolka, dra slutsatser och skapa en egen förståelse för aktörernas handlande. Romanen ger inte heller speciellt oväntade perspektiv på frihetens problem eller artonhundratalets begynnande modernitet, utan är främst välresearchad, klichédriven, och ställvis mycket underhållande och hejdlös.