Under ett par hundra år, med start i mitten av 1600-talet, skickades Englands unga överklassmän ut på en Grand Tour genom Europa. Det fungerade både som bildningsresa och som del i vuxenblivandet. I första delen av Gabriella Håkanssons trilogi om den unge William Aldermann, Aldermanns arvinge, gav han sig ut på en sådan resa genom det tidiga 1800-talets Europa. Efter att ha läst del ett och nu del två, Kättarnas tempel, är det inte utan att jag själv känner mig ha varit ute på en Tour: full av intryck, lätt utmattad och definitivt mer bildad.
I sällskap av sin informator Josias Gebhardt, den nu döde faderns gamle vän och liksom honom insvuren i det hemliga sällskapet Dilettanti, återvänder William Aldermann i bokens början till London. Gebhardt har inte bara passat på att få den unge William att överge den kristna läran för att i stället dyrka de gamla grekiska gudarna – främst fruktbarhetsguden Priapus – utan också efterhand berättat alltmer om det hemliga sällskapet och om Williams tilltänkta roll som arvtagare inom organisationen.
Väl tillbaka i faderns palats lyckas Gebhardt och William nu finna det dolda rum där fadern ska ha gömt sitt mästerverk, grand oeuvre, som ingen dittills sett. Där tronar en magnifik modell av ett museum. Nu är tiden inne för William att förverkliga faderns grandiosa hyllning till antikens ideal. Museet ska byggas till Priapus ära.
Gabriella Håkanssons huvudkaraktär William Aldermann är en komplex figur. Lättledd och hyperkänslig men samtidigt målmedveten tar han med kraft itu med att få faderns museum uppfört. Efter sin avskärmade uppväxt vet han mycket lite om hur man för sig i sociala sammanhang, och ännu mindre om tidens konvenans. Älskarinnan Jenny Cibber är en av palatsets pigor men mot all dåtida vett och etikett tar han henne obekymrat med på affärsmöten. Uppvuxen i ofattbar lyx vill han ändå vända sig till de fattiga för att frigöra dem från deras ok – vilka han tycks föreställa sig främst är av sexuell karaktär. Jenny Cibber vet bättre. I Kättarnas tempel är klassamhället ett av berättelsens nav, liksom sexualiteten.
På 680 sidor (del ett var på 813) får man följa Williams och Gebhardts vedermödor med museet, kampen mot förmyndaren och avfällingen Richard Payne Knight, Jenny Cibbers politiska uppvaknande och radikalisering och museets framväxt och mottagande. Allt serverat med kryddor som bordellbesök, böldpest, pedofili, politiska uppror, vulkanutbrott, 1800-talsmode och likförsäljning. Boken har med andra ord vad man skulle kalla ett mustigt innehåll, men presenterat på en intellektuell prosa och full av historiska referenser (många av karaktärerna har existerat i verkligheten, liksom även sällskapet Dilettanti). Under läsningen associerar jag till både Dan Brown, Charles Dickens och Vladimir Nabokov.
Kättarnas tempel mal effektivt alla föreställningar om antika renhetsideal till stoft och blandar det med dyngan på gatorna i 1800-talets London. Det luktar, lyser av pråliga färger, brölar och larmar. Gabriella Håkansson är, precis som i sina tidigare romaner, oerhört skicklig när det kommer till att skapa en originell men samtidigt helt trovärdig värld. Särskilt mystiskt eller spännande blir det hemliga sällskapet och faderns grand oeuvre emellertid aldrig. Där får Håkansson inte riktigt med mig. Det blir för mycket intellekt och för lite magi.
Vem tyr man sig då till som läsare av detta mastodontverk? Till skillnad från i Dickens romaner finns här inga entydigt goda människor och egentligen bara en entydigt ond (Gebhardt är en rakt igenom obehaglig typ). De flesta är frånstötande på ett eller annat vis. William får raseriutbrott, Jenny Cibber är pedofil (hennes sexuella relation till William inleddes när han var i treårsåldern), Richard Payne Knight är en fegis, förre informatorn John Carrington religiöst vansinnig, den geniala mrs Gell kokett. Överklassen är dubbelmoralisk och trångsynt, underklassen skränande och våldsam. Det lämnas inte mycket utrymme för att känna sympati i Kättarnas tempel. Men rasande roligt har man och ibland skrattar jag högt. Som när författaren låter mig följa museets första besökare, ett stackars intet ont anande borgarpar, på deras vandring mellan fallosar och oanständiga mosaiker. De chockas till kräkanfall.
Kättarnas tempel rymmer också en del tankeväckande gods om egoism kontra altruism, äkthet, religion, börsekonomi och makt och underkastelse. Som den äventyrsbok den är slutar den när det är som mest spännande. Jag ser självklart fram emot den tredje delen, Nya Londinium, som ska komma nästa år.
