Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Ohlys hållning alarmerande

Att Vilks konst huvudsakligen skulle handla om att stärka rasismen är bara korkat, skriver GP:s kulturchef Gabriel Byström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I förra veckan attackerades Lars Vilks under en föreläsning på Uppsala universitet. En man försökte skalla Vilks, andra skrek slagord och polisen tvingades stoppa föreläsningen på grund av säkerhetsskäl.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Några dagar senare försökte två unga män bränna ned Vilks hus.

I går frågade Sydsvenskan de svenska partiledarna hur de ser på yttrandefriheten och hoten. Frågan kan tyckas märklig med tanke på att yttrandefriheten är en av grundbultarna i det svenska samhället och sedan länge grundlagsfäst. Men den är, visar det sig, nödvändig att ställa.

Från exempelvis Vänsterpartiets Lars Ohly är svaret inte av den art det borde. Efter det självklara fördömandet av angreppen mot Vilks kommer en fortsättning från vänsterledaren:”Å andra sidan är det viktigt att vara medveten om att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst".

Därmed ansluter sig Ohly till en allt större del i den svenska offentligheten som på ett obegripligt sätt börjar relativisera både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Om vi bortser från att Ohly knappast har rätt i sak –att Vilks konst huvudsakligen skulle handla om att stärka rasismen är bara korkat –så är hans hållning alarmerande.

För hur ser Lars Ohlys undertext egentligen ut? Vilka signaler skickar en svensk partiledare som snart kan sitta i regeringsställning?

Jo, att den konstnärliga friheten måste hålla sig inom en ram. Den måste känna sin omvärld, den måste förstå sina begränsningar annars kan aktuella konstnärer inte räkna med fullt stöd.

Men Ohly är inte ensam. Under åren efter Muhammedkarikatyrerna och Vilks rondellhund har det varit för tyst på alldeles för många håll. Flera som diskuterat har inte på allvar förmått skilja mellan konstens kvalitet och den konstnärliga friheten. Det är en distinktion som är nödvändig att göra, annars blir de egna preferenserna det filter genom vilket man ser och bedömer friheten vilket i sin tur leder till en omedelbar relativisering av densamma.

Att kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth svävat i frågan är ingen nyhet. Utfallet mot graffitimålaren NUG häromåret orsakades av samma bristande logik som leder Ohly fel denna gång.

Den konstnärliga friheten har ingenting med de egna preferenserna att göra. Inte i går, inte i dag, inte imorgon. Den som tvivlar kan alltid kasta en blick bakåt i historien och se hur diktaturer argumenterat mot alltför stor konstnärlig frihet.

Ansvaret vilar tungt på alla dem som inte på ett tillräckligt kraftfullt sätt förmår artikulera ett försvar för konstnärer och skribenter att fritt utttrycka vad de vill oavsett om det handlar om religiös mytologi eller sin samtid.