Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: Märkliga turer kring Wikileaks

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det vilar något mycket oroväckande över diskussionen om Wikileaks. Politiker som ser sin trovärdighet smulas sönder inför öppen ridå tittar åt ett annat håll och undviker alla mer djupgående diskussioner. Vanligtvis sansade kommentatorer har mist förmågan att skilja stort från smått. Så konstaterade exempelvis den amerikanske författaren och debattören Christopher Hitchens tidigare i veckan i en krönika på slate.com att Julian Assange är skrupulöst ”mikro-megaloman”. Underförstått: Wikileaks går inte att ta på allvar eftersom dess grundare är en moraliskt antastlig person med sviktande psykisk hälsa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hans kollega Anne Applebaum, med ett förflutet på högprofilerade The Economist och Washington-Post, ­menade i en lång analys på samma sajt (och som ges vidare spridning via New York Times nätverk runtom i världen) att de läckta dokumenten helt saknar värde eftersom de är tagna ur sitt sammanhang. Utan kontext går det inte att driva en seriös debatt, konstaterade Applebaum.

Det är en märklig argumentation med svårt systemlojal slagsida. Dels eftersom sammanhangen är kända och beskrivna i åtskilliga av de mest besvärande fallen. Ta exempelvis olje­bolaget Shells inflytande över den nigerianska inrikespolitiken som The Guardian avslöjade i torsdags. Inte särskilt svårtolkat. Eller det faktum att en tjänsteman i kommunen, efter artiklar i GP, slagit larm om integrationssituationen i Göteborg vid samtal med amerikansk ambassadpersonal. Dels eftersom detaljrikedom och omfattning i stora avslöjanden som regel klarnar ju längre tiden går.

Även den svenska diskussionen har drabbats av navigationsproblem. Den inblick i den globala diplomatkårens korrespondens och värdegrund som Wikileaks dechiffrerat är remarkabel. Långsamt och metodiskt har sprickan mellan den offentliga bilden och verkligheten vidgats. Om detta borde debatten och ansvarsutkrävandet handla. I stället har vi på många håll fått en skendebatt om sexmoralen hos sajtens grundare. Mer än något annat visar det hur den moderna, personfixerade mediedramaturgin är konstruerad.

Än mer beklämmande är givetvis alla som argumenterar för ett nedsläckande av sajten och som gör sitt yttersta för att strypa möjligheterna att sprida information. Att hemliga relationer, tvivelaktiga förbindelser, dunkla affärer, systematisk dubbelmoral, korrupta politiker gång på gång blottläggs är ett problem enbart för dem som anser att det är sådan verksamhet demokratiska stater ska ägna sig åt.